Det som inte finns

Jag skulle tro att alla jagar något som de inte har, människan är skapt sådan trots allt, girig. Jag själv är inte annorlunda. Jag vet för det mesta vad jag vill ha och mina krav är inte alltid lätta att uppfylla.
Tankar och saker kommer till mig när jag skriver. Ironiskt att mina egna ord innehåller så mycket rum för spekulation och filosofi. Dock ser jag det inte som negativt. Hade jag inte fått någon form av tillfredsställelse utifrån denna aktivitet så betvivlar jag starkt att jag hade fortsatt.

Jag har lärt mig känna när jag kan respektive när jag inte kan skriva. För min del krävs det en viss sinnesstämning, vet inte hur övriga fungerar.
Ikväll kändes rätt tyvärr (nej det är ingen behaglig stämning i mitt rum just nu) och nog sade jag något som fick min hjärna att upprepa mina ord. "Det får komma till mig istället. Hellre det än att jaga något som inte finns."

Jag vet vad jag vill ha. Har vetat det i väldigt många år och har jagat det frenetiskt. Många gånger har jag trott att jag funnit det och varje gång så har det runnit ut som sand mellan mina fingrar. Ju hårdare man anstränger sig desto svårare verkar det för man finner bara fler fel och motgångar.
Så ska jag släppa allt? Skulle det på något ironiskt sätt hjälpa? Det gav mig inspiration nog för det här oavsett.. Funkar det på fler saker?

Jag vill så gärna att mitt sökande tar slut men mer och mer börjar jag tvivla på att det jag vill ha ens existerar. Rättelse; den jag vill ha.