Konsten att ljuga

Stockholm är alldeles för korrupt för mig. Sprängfyllt till gränserna med desperata parasiter som inte lärt sig annat än att klaga och se ner på sin egen så väl som andras tillvaro. Med vilken rätt?
För övrigt så luktar det dåligt och luften smakar illa och känns fel. Varför är folk så förtvivlat inställda på att bo i så stora städer som möjligt? Är det för att de vill omringa sig med andra individer för att de inte klarar att stå själv genom svåra perioder? Så pass svårt fördärvade att de ser allt som en sjukdom istället för att inse att deras egna hjärnor spelar ut dom själva? Har de blivit sönderavlade till delen att de skridit över gränsen från att vara flockdjur till att oavbrutet söka nya kontakter? Att de desperat måste se och känna människor konstant för att förgäves försöka övertyga sig själva om att de inte kommer bli förlorade för evigt i ett hav av död och förruttnelse; platsen vi alla har att se fram emot. Tids nog..

Varje gång jag återvänder från det helvetets jävla hål så mår jag sämre än jag gjorde innan jag for... Dock kommer den känslan inte vara långvarig och när den väl upphävs så vet jag att jag kommer att se till andra sidan lugnare och behagligare. Väldoftande.. till skillnad från.. ja.. Stockholm...

Jag skulle vilja säga att jag aldrig mer kommer återvända dit men det vore att ljuga för mig själv. Förbannat synd att jag ska vara så jävla bra på att ljuga och dålig på att reda ut känslor och tankar.
Någonstans i mitt bakhuvud så vet jag dock.. att att skylla detta på en stad och dess invånare
är en lögn.