KentOrDies blogg

Jag är så rädd för att aldrig bli normal samtidigt som normal är det sista jag vill vara. Är fortfarande hög pga de 200mg stesolid jag proppade i mig igår och ligger nu på sjukhussängen och ångrar mig då de kom på mig.
Just nu känner jag absolut ingenting. Nada. Känner mig något otroligt dissociativ och jag känner av den där obehagliga känslan av att ångesten kommer att slå till snart.
Jag saknar Henne (nämner inte hennes namn) mer än något annat och jag påminns om och om igen om vad pappa sa innan jag åkte in på Danderyd - hon ska bort, hon ska aldrig hem igen.
Jag måste få tag på lite glas. Någonting. Jag måste skada mig själv. Jag bara måste.

När någon erkänner att de har cancer blir folks spontana reaktion att tycka synd om dem, att vilja hjälpa. Cancer syns. Genom röntgenbilder, genom effekten av cellgifter, genom nedsatta kroppsliga funktioner. När man har cancer är kroppen sjuk. Men hjärnan kan också bli sjuk, fast då syns det inte. Folk säger åt en att bara se allt från den ljusa sidan, att man inbillar sig, att man söker uppmärksamhet. De påstår att det inte är någon dödlig sjukdom, oavsett självmordsstatistiken. Jag är sjuk. Förutom min vanliga, inte så farliga förkylning är jag dödssjuk. Jag är fullt medveten om att varje dag kan bli min sista.
De sätter hellre bokstäver än ord på det jag har. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), BPD (Borderline Personality Disorder), GAD (Generalized Anxiety Disorder). Kanske för att bokstäver inte beskriver problemen så ingående. För att folk är rädda för det fulla namnet.
Jag är inte omänsklig. Jag finns. Och jag är livrädd för att leva, men jag är dödsrädd för att dö
Jag vill lära världen om hur det är att flyttas från institution till institution, behandlingshem till behandlingshem. Om att vara i ett utanförskap bortom allt annat, och kommer använda den här bloggen som en offentlig dagbok.