Det kom så plötsligt.

Ångesten. Självhatet.
Jag sprang in i allrummet på den psykiatriska kliniken jag ligger på i hopp om att hitta ett glas. Och där stod det. Ett litet glas av sådan sort som man brukar ha i skolan. Det stod inne i personalrummet där jag var mycket väl medveten om att jag inte fick vara, så jag kollade först att kusten var klar. Jag smög sedan in, greppade glaset, gömde det under tröjan och sprang kvickt in på toaletten. Jag försökte krossa glaset varsamt. Både för att det inte skulle låta så mycket och för att glasbitarna skulle bli större.Jag misslyckades med storleken på skärvorna. Jag drog av mig byxorna och började skära. Besviken över att inte kunna skära djupt nog hur hårt jag än tog i testade jag med en annan glasbit. Jag drog till hårt. Fortfarande bara en ytlig liten skada. Jag blev ursinnig och började skära flera gånger på exakt samma ställe. Såret glappade knappt men var djupt nog att stoppa in halva fingret i det så jag var någorlunda nöjd.
Sedan tog jag ett djupt andetag. Det var dags för ett avslut. Jag satte glasbiten mot handleden och drog till. Hårt. Men glasbiten var inte vass nog. Jag blev mer och mer uppgiven när jag drog gång på gång utan något vidare resultat. Till sist gav jag helt enkelt upp och ringde efter personalen.
Jag kände mig misslyckad.
Förstörd.
Resten av dagen har varit okej, antar jag.