Nu ska jag skriva av mig på riktigt

Inga inlindande romantiska idéer om tomhet och ensamhet, inget skitsnack.
Att vara psykiskt sjuk är att lida. Att lida så oerhört mycket att många hellre dör än genomlider det.
Psykisk ohälsa syns inte på utsidan, det kryper under skinnet på en och hur man än skär så vill det inte rinna ut.
Jag mår skit. Jag vill dö. jag vill inte vara ensam i det här. Jag är sjuk,
Tidigare idag blev jag tillsagd att det är så lätt att bara låta bli att självskada. Det slutade med att jag krossade en stol och två glas och självskadade ännu mer.
Lilla vän, om det nu vore så lätt, tror du att jag hade valt det här livet? Att bli bältad och injicerad med haloperidol i röven på mig för att jag inte kan kontrollera min ångest? Att inte våga bära bikini för att folk inte ska se mina ärr?
Psykisk ohälsa är ett verkligt problem.
När jag var i 8-års åldern sprang jag ut i skogen helt naken och skrek "TA PÅ MIG" åt alla killar som samlades runt mig. En 8-åring låtsas inte. Och jag har aldrig riktigt blivit äldre än 8 mentalt.
Min sjukdom är inte vacker.
Den är blod.
Den är ärr.
Den är våld.
Den är behov av saker som aldrig går att få
Så snälla ni, romantisera den inte. Är du frisk har du tur, skapa inte psykiska men för dig själv bara för att du tror att det krävs för att bli älskad.
Det är inte lätt att älska en psykiskt störd person.