Det var en vanlig sommardag...

Jag fick helt enkelt nog. Nog av misshandeln, av de konstanta hoten, alla de ord som sagts om hur hemsk jag är. Den 6åriga jag plockade upp en kökskniv och knackade på pappas dörr. När han öppnade tog jag ett djupt andetag och sa sedan orden jag alltid velat säga. "Nu slåss vi. På riktigt. Och jag får ha kniven för jag är liten". Hans blick blev hård, sådär som den alltid blev. Han såg mordisk ut minst sagt. "Om du någonsin hotar mig igen slår jag in skallen på dig". Och där brast jag. Jag klarade inte av det, jag blev för rädd. Jag packade ner en filt och några köttbullar, tog min lillebror i handen och rymde hemifrån. Vi kom hem sent på natten då min lillebror längtade hem. Jag kommer ihåg att mamma grät och kramade om oss. Hon trodde att hon aldrig skulle få se oss igen. Men skitungar som vi kämpar vidare. Vi överlever. Som vuxen vet jag däremot inte om jag står ut längre. Vi får helt enkelt ta och se.