Att leva med Borderline

På många sätt har jag nog inte växt upp än. Jag är fortfarande en 10 åring. Att leva med borderline innebär tomhet, rädsla, frustration och ensamhet. Att leva med borderline handlar om att käka alldeles för mycket piller för att man inte bryr sig om man lever eller dör, bara någon SER en.
Många gånger har jag velat krypa ut ur mitt skinn och bara vara den där tomma känslan som jag känner mig som. En ärrad, tom, identitetslös person som är omöjlig att älska. Och jag har försökt låta blodet sippra ur mina ben och armar, för att allt det där onda ska försvinna, försökt begå självmord gång på gång för att få tyst på tankarna. Jag är en otroligt jobbig, klängig person i förhållanden. Jag startar bråk när jag blir rädd och jag är konstant rädd.
Ibland mår jag bra, men efter det kan det rasa helt utan förvarning, så jag brukar medvetet trigga mig själv istället. För att få lite kontroll.
Jag är manipulativ. Jag vet det. Jag har lätt att få som jag vill genom känslorna som blir så starka. Jag ljuger aldrig men det blir ändå så...