Dissociation.

Ibland känner jag mig som en trasdocka. Som att någon drar i pinnar för att jag ska röra mig och allt runt omkring mig bara är leksaker. Ibland känns det som att jag är en del av någon annans dröm. Jag kan inte förlita mig på verkligheten, på att den är sann. Ibland kan jag inte ens röra lillfingret - för varför skulle jag kunna det? Vem bestämmer det? Vem är jag? Vad är detta? När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv, det där är inte jag. Det är för konkret. Jag är en känsla, en tom känsla och om en känsla är tom är den alltså ingenting. Jag är ingenting, människorna runt omkring mig är lika overkliga och jag är så rädd för att min världsbild ska vara sanningsenlig. Jag vill att kärleken mellan mig och Henne ska vara på riktigt, att den där söta katten ska existera, att mina röster faktiskt inte KAN påverka världen runt omkring mig. Men de mördade min kanin. Det är jag helt säker på, för de talade om det någon vecka innan hon dog. Så någonstans finns rösterna där. Jag är så rädd att de gör om det.