Hon

Nu ska jag skriva om den vackraste människan jag någonsin träffat. Inte på ett klyschigt sätt utan på ett äkta sätt.
Hon bär mörkröda veganska martens som matchar hennes hår.
Hon bär svarta jeans och flannelshjortor.
Hon älskar mig. Hon har hört mig självmordshota i desperation, besökt mig på psyk, sett mig gråta samt skratta hysteriskt och ändå ser hon på mig som om jag vore det vackraste i världen.
Hennes sätt att le och se på mig som om jag vore en idiot när jag säger att jag är ful, hennes sätt att upprepa vissa produkters namn såsom chupa-chups eller tuc, hennes ögon som reflekterar så mycket kunskap, smärta och skönhet att vem som helst skulle kunna förlora sig i dem.
Hon HATAR att bli kallad för prinsessa, romantiska klyschor, att få opersonliga presenter såsom rosor... hon har ett rum fyllt av skivor, av affischer på Kent och The Beatles, hon blir hysterisk när hon får vad som helst som luktar eller smakar som hallon, kokos eller mango, hon börjar gråta när man ger henne något man faktiskt gjort just för henne.
Hon ska alltid gå på min högra sida, hon smeker alltid min nacke när hon kramar mig, hon har kronisk, väldigt komisk hicka, hon skulle aldrig döda ens en fluga och hon klampar alltid våldsamt när hon blir arg.
Jag älskar henne. För alla dessa småsaker. Och hon var värd ett blogginlägg. Minst sagt.