Jag kan se tillbaka på den lilla blondlockiga

flicka jag en gång var och tänka på hur hon skulle se mig nu. Inlåst, full av öppna sår och ärr. Jag kommer ihåg drömmarna om att bli sångerska, om att hjälpa utsatta barn. Fast hade någon sagt till henne att helvetet aldrig skulle ta slut tror jag hon hade förstått. En gång, när jag var kanske 4-5 år gammal sa min pappa att han älskade mig. Jag såg honom rakt i ögonen med en allvarlig blick och skakade långsamt på huvudet.
Jag har alltid vetat att det inte tar slut. Jag kommer bli lämnad, jag kommer inte vara älskad nå mer.
Jag var tvingad att inse det i en alldeles för tidig ålder.

Min röst blir hes, en viskning
Mina ord betyder ingenting
Jag säger nej genom en nickning
Lurar människorna runt omkring
Om du är rädd för mörkret
Om du är rädd för ljuset
Så är det för att mörkret är tomt
Och ljuset avslöjar tomheten