KentOrDies blogg

I fucking hate you but I love you.
Jag har spenderat alla mina pengar på dig, jag har alltid funnits där, gett dig små presenter bara för att se dig le, jag har förstått dig, lyssnat på dig, älskat dig igenom allt, träffat langare för att betala igen skulder för heroinet. Ändå påstår du att jag inte bryr mig, att andra är så jävla mycket bättre.
Jag vet att du älskar heroinet mer än du älskar mig. Jag vet.
Men om du bara visste hur ont det gör att se dig nodda, att veta hur du får tag på pengar, att veta att du kan dö i en överdos när som helst hade du nog haft ihjäl mig. Det vore betydligt mer skonsamt än att tvingas leva med den här känslan.
Samtidigt mår jag så jävla bra i din närhet. Det är något med sättet du ler, tar på mig, pratar. Du får mig att glömma ångesten ett tag.
Nu när du är arg på mig för att jag tog upp ämnet om ditt missbruk vill jag inget hellre än att knapra massa benzo. Jag har xanor i kroppen redan, men bara i medicinskt syfte och jag kommer snart få stilnoct. Jag vill ha mer. Jag vill bedöva mig. Kanske kan jag tigga mig till lite extra xanor och en nitrazepam...

Igår fick jag höra att det var jag själv som satt mig här och att allt var mitt fel av en av skötarna. Jag slog till henne, jag knep henne så hårt att hon började blöda och de andra skötarna kunde med nöd och näppe dra mig ifrån henne. Jag hade aldrig valt det här. Jag vill verkligen ha ett normalt liv. Det är bara inte så jävla lätt som det låter.
Jag avskyr mig själv.
Jag vill förstöra mig själv.
Samtidigt vill jag inget hellte än att vara TRYGG, vad trygghet nu innebär.
Du kan ha familj, vänner, jobb och pengar och ändå bli påkörd eller få cancer. Trygghet är en illusion. En illusion jag så längtar efter så intensivt, fruktansvärt mycket.
Jag och skötaren blev i alla fall sams igen men jag har sådana samvetskval över hennes blåmärken ocj sår som jag har orsakat. Faktumet att jag är kapabel till att skada andra.
Jag är livrädd för att jag, om jag får barn, behandlar dem såsom pappa behandlat mig.
"Nej då" säger alla då "Du är ingen sådan person".
Men det var inte pappa heller förrän jag föddes.
Jag är rädd.

Inga inlindande romantiska idéer om tomhet och ensamhet, inget skitsnack.
Att vara psykiskt sjuk är att lida. Att lida så oerhört mycket att många hellre dör än genomlider det.
Psykisk ohälsa syns inte på utsidan, det kryper under skinnet på en och hur man än skär så vill det inte rinna ut.
Jag mår skit. Jag vill dö. jag vill inte vara ensam i det här. Jag är sjuk,
Tidigare idag blev jag tillsagd att det är så lätt att bara låta bli att självskada. Det slutade med att jag krossade en stol och två glas och självskadade ännu mer.
Lilla vän, om det nu vore så lätt, tror du att jag hade valt det här livet? Att bli bältad och injicerad med haloperidol i röven på mig för att jag inte kan kontrollera min ångest? Att inte våga bära bikini för att folk inte ska se mina ärr?
Psykisk ohälsa är ett verkligt problem.
När jag var i 8-års åldern sprang jag ut i skogen helt naken och skrek "TA PÅ MIG" åt alla killar som samlades runt mig. En 8-åring låtsas inte. Och jag har aldrig riktigt blivit äldre än 8 mentalt.
Min sjukdom är inte vacker.
Den är blod.
Den är ärr.
Den är våld.
Den är behov av saker som aldrig går att få
Så snälla ni, romantisera den inte. Är du frisk har du tur, skapa inte psykiska men för dig själv bara för att du tror att det krävs för att bli älskad.
Det är inte lätt att älska en psykiskt störd person.

flicka jag en gång var och tänka på hur hon skulle se mig nu. Inlåst, full av öppna sår och ärr. Jag kommer ihåg drömmarna om att bli sångerska, om att hjälpa utsatta barn. Fast hade någon sagt till henne att helvetet aldrig skulle ta slut tror jag hon hade förstått. En gång, när jag var kanske 4-5 år gammal sa min pappa att han älskade mig. Jag såg honom rakt i ögonen med en allvarlig blick och skakade långsamt på huvudet.
Jag har alltid vetat att det inte tar slut. Jag kommer bli lämnad, jag kommer inte vara älskad nå mer.
Jag var tvingad att inse det i en alldeles för tidig ålder.

Min röst blir hes, en viskning
Mina ord betyder ingenting
Jag säger nej genom en nickning
Lurar människorna runt omkring
Om du är rädd för mörkret
Om du är rädd för ljuset
Så är det för att mörkret är tomt
Och ljuset avslöjar tomheten

Nu ska jag skriva om den vackraste människan jag någonsin träffat. Inte på ett klyschigt sätt utan på ett äkta sätt.
Hon bär mörkröda veganska martens som matchar hennes hår.
Hon bär svarta jeans och flannelshjortor.
Hon älskar mig. Hon har hört mig självmordshota i desperation, besökt mig på psyk, sett mig gråta samt skratta hysteriskt och ändå ser hon på mig som om jag vore det vackraste i världen.
Hennes sätt att le och se på mig som om jag vore en idiot när jag säger att jag är ful, hennes sätt att upprepa vissa produkters namn såsom chupa-chups eller tuc, hennes ögon som reflekterar så mycket kunskap, smärta och skönhet att vem som helst skulle kunna förlora sig i dem.
Hon HATAR att bli kallad för prinsessa, romantiska klyschor, att få opersonliga presenter såsom rosor... hon har ett rum fyllt av skivor, av affischer på Kent och The Beatles, hon blir hysterisk när hon får vad som helst som luktar eller smakar som hallon, kokos eller mango, hon börjar gråta när man ger henne något man faktiskt gjort just för henne.
Hon ska alltid gå på min högra sida, hon smeker alltid min nacke när hon kramar mig, hon har kronisk, väldigt komisk hicka, hon skulle aldrig döda ens en fluga och hon klampar alltid våldsamt när hon blir arg.
Jag älskar henne. För alla dessa småsaker. Och hon var värd ett blogginlägg. Minst sagt.

Men ondast gjorde det nog när han sa "Jag får inte mörda dig, men jag skulle krossa ditt äckliga lilla huvud om jag fick".
Jag ville alltid inbilla mig att han någonstans älskade mig men efter det där har jag aldrig kunnat tro. Det kändes så kontrollerat. Ett "Jag ska fan döda dig" kan sägas i affekt, man kan säga det utan att mena det, men det där med att vilja men inte få kändes så äkta. Han har förbättrats. Han har det. När jag var 9 år gammal försökte jag hänga mig och efter det började han bry sig. Men detta var när jag var 11. När vi flyttat till Stockholm för en ny start. När jag trodde att allt var bra. Efter det har det känts som att han fejkat det. För min brors skull. För min mammas skull. De två vet jag att han älskar.

Ångesten. Självhatet.
Jag sprang in i allrummet på den psykiatriska kliniken jag ligger på i hopp om att hitta ett glas. Och där stod det. Ett litet glas av sådan sort som man brukar ha i skolan. Det stod inne i personalrummet där jag var mycket väl medveten om att jag inte fick vara, så jag kollade först att kusten var klar. Jag smög sedan in, greppade glaset, gömde det under tröjan och sprang kvickt in på toaletten. Jag försökte krossa glaset varsamt. Både för att det inte skulle låta så mycket och för att glasbitarna skulle bli större.Jag misslyckades med storleken på skärvorna. Jag drog av mig byxorna och började skära. Besviken över att inte kunna skära djupt nog hur hårt jag än tog i testade jag med en annan glasbit. Jag drog till hårt. Fortfarande bara en ytlig liten skada. Jag blev ursinnig och började skära flera gånger på exakt samma ställe. Såret glappade knappt men var djupt nog att stoppa in halva fingret i det så jag var någorlunda nöjd.
Sedan tog jag ett djupt andetag. Det var dags för ett avslut. Jag satte glasbiten mot handleden och drog till. Hårt. Men glasbiten var inte vass nog. Jag blev mer och mer uppgiven när jag drog gång på gång utan något vidare resultat. Till sist gav jag helt enkelt upp och ringde efter personalen.
Jag kände mig misslyckad.
Förstörd.
Resten av dagen har varit okej, antar jag.

På många sätt har jag nog inte växt upp än. Jag är fortfarande en 10 åring. Att leva med borderline innebär tomhet, rädsla, frustration och ensamhet. Att leva med borderline handlar om att käka alldeles för mycket piller för att man inte bryr sig om man lever eller dör, bara någon SER en.
Många gånger har jag velat krypa ut ur mitt skinn och bara vara den där tomma känslan som jag känner mig som. En ärrad, tom, identitetslös person som är omöjlig att älska. Och jag har försökt låta blodet sippra ur mina ben och armar, för att allt det där onda ska försvinna, försökt begå självmord gång på gång för att få tyst på tankarna. Jag är en otroligt jobbig, klängig person i förhållanden. Jag startar bråk när jag blir rädd och jag är konstant rädd.
Ibland mår jag bra, men efter det kan det rasa helt utan förvarning, så jag brukar medvetet trigga mig själv istället. För att få lite kontroll.
Jag är manipulativ. Jag vet det. Jag har lätt att få som jag vill genom känslorna som blir så starka. Jag ljuger aldrig men det blir ändå så...

Jag fick helt enkelt nog. Nog av misshandeln, av de konstanta hoten, alla de ord som sagts om hur hemsk jag är. Den 6åriga jag plockade upp en kökskniv och knackade på pappas dörr. När han öppnade tog jag ett djupt andetag och sa sedan orden jag alltid velat säga. "Nu slåss vi. På riktigt. Och jag får ha kniven för jag är liten". Hans blick blev hård, sådär som den alltid blev. Han såg mordisk ut minst sagt. "Om du någonsin hotar mig igen slår jag in skallen på dig". Och där brast jag. Jag klarade inte av det, jag blev för rädd. Jag packade ner en filt och några köttbullar, tog min lillebror i handen och rymde hemifrån. Vi kom hem sent på natten då min lillebror längtade hem. Jag kommer ihåg att mamma grät och kramade om oss. Hon trodde att hon aldrig skulle få se oss igen. Men skitungar som vi kämpar vidare. Vi överlever. Som vuxen vet jag däremot inte om jag står ut längre. Vi får helt enkelt ta och se.

Ibland känner jag mig som en trasdocka. Som att någon drar i pinnar för att jag ska röra mig och allt runt omkring mig bara är leksaker. Ibland känns det som att jag är en del av någon annans dröm. Jag kan inte förlita mig på verkligheten, på att den är sann. Ibland kan jag inte ens röra lillfingret - för varför skulle jag kunna det? Vem bestämmer det? Vem är jag? Vad är detta? När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv, det där är inte jag. Det är för konkret. Jag är en känsla, en tom känsla och om en känsla är tom är den alltså ingenting. Jag är ingenting, människorna runt omkring mig är lika overkliga och jag är så rädd för att min världsbild ska vara sanningsenlig. Jag vill att kärleken mellan mig och Henne ska vara på riktigt, att den där söta katten ska existera, att mina röster faktiskt inte KAN påverka världen runt omkring mig. Men de mördade min kanin. Det är jag helt säker på, för de talade om det någon vecka innan hon dog. Så någonstans finns rösterna där. Jag är så rädd att de gör om det.