Allt är mitt fel.

Igår fick jag höra att det var jag själv som satt mig här och att allt var mitt fel av en av skötarna. Jag slog till henne, jag knep henne så hårt att hon började blöda och de andra skötarna kunde med nöd och näppe dra mig ifrån henne. Jag hade aldrig valt det här. Jag vill verkligen ha ett normalt liv. Det är bara inte så jävla lätt som det låter.
Jag avskyr mig själv.
Jag vill förstöra mig själv.
Samtidigt vill jag inget hellte än att vara TRYGG, vad trygghet nu innebär.
Du kan ha familj, vänner, jobb och pengar och ändå bli påkörd eller få cancer. Trygghet är en illusion. En illusion jag så längtar efter så intensivt, fruktansvärt mycket.
Jag och skötaren blev i alla fall sams igen men jag har sådana samvetskval över hennes blåmärken ocj sår som jag har orsakat. Faktumet att jag är kapabel till att skada andra.
Jag är livrädd för att jag, om jag får barn, behandlar dem såsom pappa behandlat mig.
"Nej då" säger alla då "Du är ingen sådan person".
Men det var inte pappa heller förrän jag föddes.
Jag är rädd.