En dag i mitt liv.

Jag är så rädd för att aldrig bli normal samtidigt som normal är det sista jag vill vara. Är fortfarande hög pga de 200mg stesolid jag proppade i mig igår och ligger nu på sjukhussängen och ångrar mig då de kom på mig.
Just nu känner jag absolut ingenting. Nada. Känner mig något otroligt dissociativ och jag känner av den där obehagliga känslan av att ångesten kommer att slå till snart.
Jag saknar Henne (nämner inte hennes namn) mer än något annat och jag påminns om och om igen om vad pappa sa innan jag åkte in på Danderyd - hon ska bort, hon ska aldrig hem igen.
Jag måste få tag på lite glas. Någonting. Jag måste skada mig själv. Jag bara måste.