tallefjants blogg

Jag blev fri. För en minut var jag fri. Nu kan jag aldrig sluta, det är inristat överallt. Frihet.
Jag har smakat på friheten och kan aldrig gå tillbaka. Men det gör inget. Det blir bra.
Smaken är kvar, jag skakar än, men det gör inget. För jag var fri. Lika fri som fisken i havet.
Inte kan jag återgå till att vara en råtta i en bur nu, åh nej. Nu är det försent.

Frihet. Det är nog det alla strävar efter, alla har sin egna syn på frihet. men vi strävar alla
emot samma mål. Jag ser mitt mål nu, bara några steg kvar, några djupa andetag så är
jag där. Ser ni det? målet där framme?

Frågan är nu, är det värt att vinna?

Jag målade mina vita väggar svarta, slog sönder mina glasrutor och rev sönder alla mina kläder. Krossade allt som stod ivägen och lät det sedan falla till golvet. Av ren utmattning trillar jag ihop på golvet, tårarna rinner längs mina kinder. Men det är inte bara sorgsna tårar, en och annan ler. Jag svär och skriker på det vi kallar Gud, frågar vad jag har gjort fel. Frågar vad som gick fel. Jag förbannar den varelse som ska vara allsmäktig. Jag river och klöser, biter och bränner. De tårarna som log, faller inte till golvet, de flyter i luften och ler emot mig. Säger åt mig att le så känns det bättre, de säger att Gud är död så det spelar ingen roll. Jag är i kontroll av mitt egna liv, så de skriker åt mig att ta tag i det.


Är det inte lustigt att så många kallar sig själva icke troende, men i de svåraste stunderna kollar de upp mot skyn och frågar varför. Jag tycker att det är lustigt, men vackert. I de svåraste stunderna vänder vi nog alla oss till den sista lösningen, vare sig vi vill eller inte. För djupt där inne vill vi nog alla tro att det finns något bättre och någon som gör det bättre.

Jag läser lite ur mina poesi böcker när jag upptäcker att många handlar om en högre makt, men denna makten namges aldrig. Jag tittar på folket i kyrkan när jag ser att de alla sitter och försöker få denne Gud att lyssna, det är fint, det är vackert. Det är underbart hur en tro kan vara så stark.

Sen tittar jag på de som tror att de är så mycket bättre än allt detta, de som sitter och klagar och hatar, det gör mig ledsen. Jag undrar vem det är de försöker övertyga, alla andra eller sig själva? Jag undrar många gånger varför man inte kan låta allt vara.

Jag undrar många gånger vad de tjänar på att vara bättre och övertygande, för det måste vara väldigt viktigt. Varför skulle de annars predika om det hela tiden?

Mitt huvud skriker. Släpp mig inte. Kroppen skriker. Stanna här. Jag skriker.

Det är en underlig sak det där med ångest och annat filux, hur det kan gå i nivåer och perioder. Det beter sig nästan lite som hormonsvängningar. Men denna gången är jag säker på att det bara är en sorg som bitit sig fast, en oro som gnager och skapar blåmärken på hela kroppen. Jag vill göra allt, men kan inte. Jag vill säga allt, men orden som ska sägas existerar inte. Oron över en individ, hjälpa den som hjälpa kan. Alla känner igen sig. Alla lägger sin själ i en människas liv någon gång. Inte för att de tvingas. Utan för att den människan betyder något satan.

Ångest och annat filux, kanske är det så att det är en del av livet? Kanske är det så att man ska må bra och dåligt, kanske är det vårat normaltillstånd. Människorna i de viktiga rockarna i de viktiga stolarna har säkert fel, normaltillståndet för en människa kan inte vara lycklig. Då är varende unge sjuk. Sätt oss i karantän och gasa oss, vi är sjuka och måste utrotas.

Det är nog därför jag irriterar mig så på de som säger att de är så lyckliga. Jag tror aldrig på dem. De är nog sjuka, lite medicin så blir det bra.

Men jag mår bra. En kram så blir det bättre. Närhet så känns det helt okej, även om hela jag skriker nej. Även om hela mitt allt skriker att det inte är okej. Men jag mår bra. nu väntar jag på nästa kram.

Idag såg jag ett träd med stjärnor i. Jag tittade upp och såg att himmelen fällde löv. Medan denna fantasivärld blev underligare och underligare såg jag hur människorna gick på händerna och skakade hand med fötterna. Med ett flin gick jag där med fötterna på marken och händerna vid sidorna av min kropp. De tittade konstigt på mig, som att jag var den konstiga här. Jag såg hur katterna flög och fåglarna krälade sig fram, solen var kall och bländade mig inte det minsta. Det var en fin dag, underlig men fin. Medan jag studerade en katt med vingar såg jag hur du kom gående, med fötterna på marken, emot mig. Du hade ditt fina leende på läpparna och jag kunde inte undgå att ge ifrån mig ett leende. Jag frågade om jag blivit galen, jag ser ju hur alla fortfarande går på händerna förutom du och jag. Han tittade på mig och sa med en underlig röst ”du har inte blivit galen, det är alla andra som blivit tokiga”

Då kollade jag upp mot trädet med stjärnor i, såg ett stjärnfall och önskade att jag skulle stanna här för evigt. Men ack, allt är tvärt om så jag vaknade med ett ryck och förstod knappt vad som hänt.

Men än idag tänker jag på den drömmen, kanske inser de snart att jag tappat allt förstånd och låter mig fortsätta med mitt drömmande. Kanske en dag så låter de mig gå på händerna och ha min flygande katt i ett koppel.

Jag studerade mina medmänniskor idag, satt i en hög med människor och funderade. Jag funderade på om alla lyckliga ansikten var sanna, eller om de bara täckte ett ansikte av lögner. Jag funderade även på varför man blir dömd för något som gjort så ont. Jag kan inte säga att jag är på dåligt humör, enligt mig är jag på rätt bra humör. En kanin i knäet så hade det nog varit perfekt. Men jag finner det svårt att skriva och gosa med min lilla pryl samtidigt, mestadels för att hon är så... överallt... hela tiden.

Idag hörde jag någon säga "När vi sitter på ålderdomshemmet tillsammans kommer du att skratta!" Jag vet inte varför jag reagerade. Men helt plötsligt insåg jag att de underbara medmänniskor jag har bara är en tillfällighet, i alla fall om man ska tro på statistiken. Det drog ner mig lite. För jag började fundera på framtiden och att det kanske redan är försent? Ta mig inte fel nu. Jag är bara 16 (och ett halvt..) men med fel inställning antar jag att allt kan bli fel, väldigt länge.

Tänk om jag tänker fel och så mycket går och har gått förlorat på grund av det?

Men med ett leende blev jag uppryckt ur mina tankar och forstätte att glädjas att vara så nära mina vänner på samma gång. Att få se dem och bara le utav tanken att de är en del av mitt liv. Jag kände mig oövervinnerlig.

Så jag antar att jag ska dra med en lärdom av dagens äventyr? det är nog bäst så.
- Det är helt enkelt tusen gånger lättare att leva nu, tänka nu och handla nu.
Då slipper du de tankar jag haft idag, som desvärre har handlat allt för mycket om framtiden.

Det är underligt hur en individ kan trösta en annan bara genom att vara. Det är otroligt på det sättet att när man förlorar allt hopp för mänskligheten och dess funktion så räcker en handling från en ensam och ovetande individ för att ändra detta tankesätt. Men det är också sorgset på det sättet det är så få som vet om att deras närvaro kan betyda allt, för när dagen kommer och de inte längre bryr sig så kanske någon säger farväl till livet.

Så det är underligt hur en individs närvaro kan rädda en annan. Men det är lika underligt att ingen förstår det. Kanske förväntar de andra sig att denna närvaro lika väl kan komma ifrån någon annan? Ack så fel de har. Närvaro är något väldigt speciellt. Närvaron är olika för varje individ så den kan inte bara bytas ut för att någon annan inte orkar bry sig.

Det gör mig lite frustrerad att titta på dessa stackars människor som inte får den närhet de vill ha, för att någon annan inte orkar bry sig. Det känns in i märgen när jag tänker på hur sorgligt det är, hur självisk och korkad människan har blivit.

Men ännu har jag de individer som utför otroliga handlingar som får mig att få tillbaka lite hopp om människan. Ännu finns det människor som fortfarande kan känna.
- ännu finns det en gnutta hopp.

Livet är inte en mardröm, även om man försöker övertyga sig själv att det är det. Alla människor vill dig inte ont och allting står inte i vägen bara för att störa dig. De vill dig ont för att du är övertygad om att det är precis så det är och allt är i vägen för att du vet att du tar fel väg.

Mitt i allt kaos finner du alltid en viss ordning, annars skulle du inte läsa detta. Mitt i allting så hittar du ett sätt att hantera det och tillslut löser det sig, utan att du ens tänker på det. Jag brukar aldrig säga att det kommer att bli bra, för det är ingen garanti. Men jag säger ofta att man ska föreställa sig att allt blir bra. För är det inte drömmar som leder oss framåt?

Jag vill gärna föreställa mig ett liv utan kaos. Men jag kan faktiskt inte. Jag trivs. I mitten av allt kaos trivs jag rätt jävla bra. Om det sen beror på att jag hanterar förändringar lika dåligt som en fisk kan flyga är en annan sak.

Jag hoppas inte att folk ser detta som en massa ord om hur allting suger och bla bla bla...
- Men är det inte en härlig känsla av att veta att andra får läsa ens tankar och tycka om dem?
jag gillar det.

Jag tänker på den bittra känslan som kryper under skinnet, hur jag gör allt i min makt för att få bort det. Jag tänker även på den bittra tanken om att släppa allt och låta tiden stanna. Men samtidigt som jag tänker på detta så kan jag inte undgå att undra om det inte är så att känslan är en del av mig och att jag redan släppt allt. Kanske är det så att jag redan har gett upp? kanske är det därför som rivandet inte vill sluta och skriken inte tystnar.

Men efter ett tag blir jag alltid påmind om att jag inte är ensam i mitt liv, det är fler än jag som räknas så jag har inte råd att släppa allt. Det är då jag tänker att jag ska göra allt i min makt för att göra allt bra igen. Men lika snabbt funderar jag på om jag verkligen är så viktig. Det är vid detta tillfället som jag mår som sämst. Men det är nu jag kommer på det mest avgörande.

Att det finns fler som känner precis som jag, individer runt om mig som inget annat vill än att bli hjälpta. Så vem är jag att vara självisk nog att ge upp allt för ingenting?

Jo förresten, jag heter Louise och jag antar att detta är mitt sätt att säga hej.