hallå.

Det är underligt hur en individ kan trösta en annan bara genom att vara. Det är otroligt på det sättet att när man förlorar allt hopp för mänskligheten och dess funktion så räcker en handling från en ensam och ovetande individ för att ändra detta tankesätt. Men det är också sorgset på det sättet det är så få som vet om att deras närvaro kan betyda allt, för när dagen kommer och de inte längre bryr sig så kanske någon säger farväl till livet.

Så det är underligt hur en individs närvaro kan rädda en annan. Men det är lika underligt att ingen förstår det. Kanske förväntar de andra sig att denna närvaro lika väl kan komma ifrån någon annan? Ack så fel de har. Närvaro är något väldigt speciellt. Närvaron är olika för varje individ så den kan inte bara bytas ut för att någon annan inte orkar bry sig.

Det gör mig lite frustrerad att titta på dessa stackars människor som inte får den närhet de vill ha, för att någon annan inte orkar bry sig. Det känns in i märgen när jag tänker på hur sorgligt det är, hur självisk och korkad människan har blivit.

Men ännu har jag de individer som utför otroliga handlingar som får mig att få tillbaka lite hopp om människan. Ännu finns det människor som fortfarande kan känna.
- ännu finns det en gnutta hopp.