drömmen om dig och mig, mig och dig

Det var vackert, kaos från höger till vänster, upp och ner, in och ut.
Djupare och djupare in i mig själv kände jag hur smärtan lättnade.
Att kontrollera min självbehärskning av vad som fanns inuti mig.
Kaos, mitt vackra, vackra kaos. Det slutade inte, det fortsatte in
i det sista och du tittade på som att Gud skulle rädda mig innan du
skulle behöva bry dig. Du tittade på mitt oändliga kaos och med en
suck sa du åt mig att sluta. Men mitt leende gav inte upp, mitt kaos
var kvar och jag skrattade lätt åt dig. Djupare, mindre, inget. Ingenting
alls. Du sa att det var värdelös att rädda mig, du sa att jag var förlorad.
Men jag vet lika väl som du att du bara inte har orken. Vi vet båda två
att ingen är förlorad, någonsin. Du är jag och jag är du. Har jag blivit
galen, undrar jag. Kanske det, säger du. Har Gud gett dig svar, frågar du.
Ja, han sa åt mig att rädda folket, han sa åt mig att visa vad de gör fel,
sa jag med en lättnad av att äntligen få säga det högt. Kul, säger du.

Det var så vackert, kaos från alla håll och kanter. Smärtan den lättnade.
Drömmen.
Drömmen och du och jag, den är kvar.
Det var en fin dröm, glöm inte det. Glöm inte det vi sa, viskar du.
Glöm inte vad natten gav dig för dröm, glöm inte mig.
Okej, säger jag.