Helt okej ändå

Det är sorgligt att det är så få saker som håller en kvar här, egentligen.
Att när man verkligen tänker efter så är det så få saker som är värda
ens tid och uppmärksamhet. Det som är värst är nog när man väl
upptäcker det. Då undrar man ju lite vad syftet är med allt, varför nu
och varför allting. Det är nästan farligt att bara tänka på det, men
samtidigt, är inte allt farligt nu för tiden? Gör inte det och tänk inte så.
Det får mig att undra varför man lever i skräck. Men det är ju en sådan
äcklig dubbelmoral ifrån min sida, för jag är nog en av de räddaste jag känner.
Jag vill säga till alla att sluta leva i skräck, ibland gör jag det till och med.
Men djupt där inne vill jag bara säga åt alla att leva i en plastbubbla där
inget kan gå fel.

Djupt där inne vill jag uppfinna ett felfritt liv åt alla mina ömtåliga vänner,
men mest åt mig själv. Själviskt, jo tack jag vet. Men jag är en rädd individ.
Rädd för allt, ändå intalar jag mig själv att jag ska leva i nuet. Ibland gör jag
det med, men strax där efter ångrar jag mig och går tillbaka till min bubbla.

Det är rätt sorgligt, men egentligen är det nog vackert. För kaoset som pågår
är vackert, ändå väntar jag på att någon ska se bakom mitt leende och fråga
vad som egentligen hände. Att få ordning på allt, känns meningslöst om det
inte är vackert eller uppskattat. Så jag stannar nog i mitt kaos, där det fina är
allt för uppskattat.

tack och hej, snart ska jag dra mig till mina fina vänner, sjuk som jag är
lär jag väll klaga som en femåring. Men det är helt okej, idag är allt okej faktiskt.