tallefjants blogg

Efter allt drama idag borde jag vara utmattad. Jag borde nästan gå i
ide som björnarna, fast det är vår. Men inte då, jag är rätt otroligt glad
ändå. Har en underbar pojkvän och sjukt fina vänner.

Nej, nu ska jag fortsätta le och sakna pojken och mina kära vänner.

kanske värt att ta en macka med, det är det nog.. macka.. mhmmm

åh, vad är det som händer egentligen? Jag förstår ingenting. Allting är upp och ner.
det flyger i spiraler, krälar i otakt och gråter i adjektiv. vart har min kära logik tagit
vägen? varför gråter jag en kväll som denna? Mina tårar faller ikapp varandra, som
en tävling som aldrig tar slut. usch. jag förstår inte hur jag lyckas, förstöra allt, bara
sådär. Är det genetiskt? har min olycksfågel till mor fört över sin fantastiska förmåga
till att förstöra för sig själv, till mig? åh, tack mor. tack.

det är så förbannat destruktivt, hela jag, mitt allt, så förbannat destruktivt. lite retligt
sådär, att människor som kommer för nära blir skadade. antar att det är mitt fel, men
jag vill så gärna skylla på min historia, men det är ingen ursäkt, jag vet.

jag är rätt sorglig, säger de. mitt allt är sorgligt. det är inte synd om mig, men det är
sorgligt. Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå den meningen, men jag ska nog inte
förstå heller. Så det är helt okej. Fast samtidigt, nej, det är fan inte okej. ingenting är
okej. Allt höll på att bli okej, sen återvände allt.

Jag blottar min själ på Internet utan skam, usch.


Men det är med tunga andetag jag bestämmer mig för att ge upp om min historia,
att lämna allt. Det är med tunga fingrar jag skriver att jag suddar ut min historia nu
för en annan. En lögn, vit som svart. Så länge ingen blir skadad, så länge alla är
okej.

om jag får bestämma så skulle jag radera halva mitt liv.
om jag får bestämma så skulle jag nog vilja vara en fluga.
om jag får bestämma så skulle molnen vara rosa.
om jag får bestämma så skulle jag vara armlös.
om jag får bestämma så skulle vi hälsa med fötterna.
om jag får bestämma så skulle ordet värdelös inte existera.

- Men det är bara för att världen jag lever i nu är lite knas.

Från rostigt och infekterat går jag vidare till rent och kliniskt.
Samma problem, samma metod, samma sak, bara helt annorlunda,

På ett sätt vill jag tillbaka till kartongen som kommunen satt dit, på ett
sätt vill jag tillbaka till säkerheten och tryggheten. Men sen hör jag hur
alla skriker att jag är ta mig fan inget barn längre, jag ska klara mig själv.

Jag antar att vi alla måste växa upp någon gång, eller hur? Men samtidigt förstår jag inte vad alla menar med det, att alla i sinom tid växer upp. När, hur, varför? Hur vet man att man inte redan har växt upp när man sitter där bland allt trams? Vuxna är inga Gudar, de må vara visa och kloka när det gäller det mesta. Men Gudar, icke då.

De blöder precis som vi ungdomar, de gråter, skriker, river och ja, även ljuger. Så varför blir man inte vuxen fören man slutar riva, skrika och blöda? Det är mycket jag inte förstår, men jag ser hur unga individer på bara 13 bast är mognare än en 19åring.

Så säg inte att jag ska klara mig själv nu, jag är ju trots allt 17 bast.
Jag klarar mig inte själv, men det gör mig inte till ett barn. Det gör
mig mänsklig, anser jag. Låt mig längta tillbaka till kartongen. Där
var jag trygg för första gången på år.


Utan trygghet, vad är vi, människan, då?

jag skulle vilja tro att tiden läker alla sår, men egentligen är det kroppen som läker alla sår.

jag skulle vilja tro att efter regn kommer sol, men egentligen kommer molnen först.

jag skulle vilja säga att alla talesätt är sanna, att alla små texter på Internet om att
"efter regn kommer sol" , "alla måste nå botten för att ta sig upp" , "tiden läker alla sår"
Men skam på er som tror på det, se verkligheten för guds skull. Kroppen läker era sår,
ta hand om er så läker dem. Efter ett helvete kommer en förvirrad tid, inte lyckan upp
över öronen. Man måste inte nå botten för att ta sig upp.

Och det är ta mig fan aldrig försent, är så trött på folk som gnäller. "Jag kommer aldrig
att bli lycklig" , "jag kommer alltid att vara tjock, ful och värdelös" ge upp någon gång.
Ni är alla individer som har kraften att lösa alla era problem själva, problemet är väll att
ni är för jävla blinda för att se det. alla är fina, alla kan vara lyckliga, vilket helvete ni än
går igenom så gör de inte er till den unikaste i världen, alla kan vara lyckliga.

Antar att det handlar om viljan och den kanske inte alla har. och det, ja det är väldigt,
väldigt olyckligt.



Usch. en sådan dubbelmoral ifrån min sida, jag borde ta hand om mig själv mer och
sluta ta allt för givet. men jag antar att jag är lika dum som jag är klok, det säger min
broder i alla fall.

Det var vackert, kaos från höger till vänster, upp och ner, in och ut.
Djupare och djupare in i mig själv kände jag hur smärtan lättnade.
Att kontrollera min självbehärskning av vad som fanns inuti mig.
Kaos, mitt vackra, vackra kaos. Det slutade inte, det fortsatte in
i det sista och du tittade på som att Gud skulle rädda mig innan du
skulle behöva bry dig. Du tittade på mitt oändliga kaos och med en
suck sa du åt mig att sluta. Men mitt leende gav inte upp, mitt kaos
var kvar och jag skrattade lätt åt dig. Djupare, mindre, inget. Ingenting
alls. Du sa att det var värdelös att rädda mig, du sa att jag var förlorad.
Men jag vet lika väl som du att du bara inte har orken. Vi vet båda två
att ingen är förlorad, någonsin. Du är jag och jag är du. Har jag blivit
galen, undrar jag. Kanske det, säger du. Har Gud gett dig svar, frågar du.
Ja, han sa åt mig att rädda folket, han sa åt mig att visa vad de gör fel,
sa jag med en lättnad av att äntligen få säga det högt. Kul, säger du.

Det var så vackert, kaos från alla håll och kanter. Smärtan den lättnade.
Drömmen.
Drömmen och du och jag, den är kvar.
Det var en fin dröm, glöm inte det. Glöm inte det vi sa, viskar du.
Glöm inte vad natten gav dig för dröm, glöm inte mig.
Okej, säger jag.

Det är sorgligt att det är så få saker som håller en kvar här, egentligen.
Att när man verkligen tänker efter så är det så få saker som är värda
ens tid och uppmärksamhet. Det som är värst är nog när man väl
upptäcker det. Då undrar man ju lite vad syftet är med allt, varför nu
och varför allting. Det är nästan farligt att bara tänka på det, men
samtidigt, är inte allt farligt nu för tiden? Gör inte det och tänk inte så.
Det får mig att undra varför man lever i skräck. Men det är ju en sådan
äcklig dubbelmoral ifrån min sida, för jag är nog en av de räddaste jag känner.
Jag vill säga till alla att sluta leva i skräck, ibland gör jag det till och med.
Men djupt där inne vill jag bara säga åt alla att leva i en plastbubbla där
inget kan gå fel.

Djupt där inne vill jag uppfinna ett felfritt liv åt alla mina ömtåliga vänner,
men mest åt mig själv. Själviskt, jo tack jag vet. Men jag är en rädd individ.
Rädd för allt, ändå intalar jag mig själv att jag ska leva i nuet. Ibland gör jag
det med, men strax där efter ångrar jag mig och går tillbaka till min bubbla.

Det är rätt sorgligt, men egentligen är det nog vackert. För kaoset som pågår
är vackert, ändå väntar jag på att någon ska se bakom mitt leende och fråga
vad som egentligen hände. Att få ordning på allt, känns meningslöst om det
inte är vackert eller uppskattat. Så jag stannar nog i mitt kaos, där det fina är
allt för uppskattat.

tack och hej, snart ska jag dra mig till mina fina vänner, sjuk som jag är
lär jag väll klaga som en femåring. Men det är helt okej, idag är allt okej faktiskt.

usch vilken röra jag hamnat i. Alla dessa impulser tar väll kål på mig en dag.
de kallade mig för rymling, hemlös och galen. Men jag känner mig fri och lite knäpp.
Men det är sådant man får ta som ungdom antar jag.

De närmsta veckorna blir nog ett rent äventyr, så lite nervös är jag. Men samtidigt
spänd, spänd inför vad som väntar bakom hörnet. kan det vara min framtid?
jag ville bestämma över mitt liv själv så här sitter jag och bestämmer,
helt själv.

Jag placerar mig själv där jag får plats i ett par månader. Det blir nog bra.
Jag känner mig bra. Ville väll bara uppdatera allting lite, var väll ett tag sedan.
Eller var det för någon vecka sen? håller inte reda på allt det längre.

Alla dagar går in i varandra, men det är helt okej. då kan jag fokusera
mer på nuet. och det är nuet som räknas och nuet som betyder något för
mig.

Så detta är perfekt, du/ni kan väll slå en pling om ni har en extra madrass i någon
natt? skulle varit wünderbart.

Det går nog rätt bra nu ändå.

Men nu bara för att jag sagt det går det väll neråt igen, usch
Livet är allt knasigt, eller hur?