liten, utslängd och lite irriterad

Från rostigt och infekterat går jag vidare till rent och kliniskt.
Samma problem, samma metod, samma sak, bara helt annorlunda,

På ett sätt vill jag tillbaka till kartongen som kommunen satt dit, på ett
sätt vill jag tillbaka till säkerheten och tryggheten. Men sen hör jag hur
alla skriker att jag är ta mig fan inget barn längre, jag ska klara mig själv.

Jag antar att vi alla måste växa upp någon gång, eller hur? Men samtidigt förstår jag inte vad alla menar med det, att alla i sinom tid växer upp. När, hur, varför? Hur vet man att man inte redan har växt upp när man sitter där bland allt trams? Vuxna är inga Gudar, de må vara visa och kloka när det gäller det mesta. Men Gudar, icke då.

De blöder precis som vi ungdomar, de gråter, skriker, river och ja, även ljuger. Så varför blir man inte vuxen fören man slutar riva, skrika och blöda? Det är mycket jag inte förstår, men jag ser hur unga individer på bara 13 bast är mognare än en 19åring.

Så säg inte att jag ska klara mig själv nu, jag är ju trots allt 17 bast.
Jag klarar mig inte själv, men det gör mig inte till ett barn. Det gör
mig mänsklig, anser jag. Låt mig längta tillbaka till kartongen. Där
var jag trygg för första gången på år.


Utan trygghet, vad är vi, människan, då?