blottar min själ på Internet, så dum är jag

åh, vad är det som händer egentligen? Jag förstår ingenting. Allting är upp och ner.
det flyger i spiraler, krälar i otakt och gråter i adjektiv. vart har min kära logik tagit
vägen? varför gråter jag en kväll som denna? Mina tårar faller ikapp varandra, som
en tävling som aldrig tar slut. usch. jag förstår inte hur jag lyckas, förstöra allt, bara
sådär. Är det genetiskt? har min olycksfågel till mor fört över sin fantastiska förmåga
till att förstöra för sig själv, till mig? åh, tack mor. tack.

det är så förbannat destruktivt, hela jag, mitt allt, så förbannat destruktivt. lite retligt
sådär, att människor som kommer för nära blir skadade. antar att det är mitt fel, men
jag vill så gärna skylla på min historia, men det är ingen ursäkt, jag vet.

jag är rätt sorglig, säger de. mitt allt är sorgligt. det är inte synd om mig, men det är
sorgligt. Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå den meningen, men jag ska nog inte
förstå heller. Så det är helt okej. Fast samtidigt, nej, det är fan inte okej. ingenting är
okej. Allt höll på att bli okej, sen återvände allt.

Jag blottar min själ på Internet utan skam, usch.


Men det är med tunga andetag jag bestämmer mig för att ge upp om min historia,
att lämna allt. Det är med tunga fingrar jag skriver att jag suddar ut min historia nu
för en annan. En lögn, vit som svart. Så länge ingen blir skadad, så länge alla är
okej.