sätt oss i karantän och gasa oss

Mitt huvud skriker. Släpp mig inte. Kroppen skriker. Stanna här. Jag skriker.

Det är en underlig sak det där med ångest och annat filux, hur det kan gå i nivåer och perioder. Det beter sig nästan lite som hormonsvängningar. Men denna gången är jag säker på att det bara är en sorg som bitit sig fast, en oro som gnager och skapar blåmärken på hela kroppen. Jag vill göra allt, men kan inte. Jag vill säga allt, men orden som ska sägas existerar inte. Oron över en individ, hjälpa den som hjälpa kan. Alla känner igen sig. Alla lägger sin själ i en människas liv någon gång. Inte för att de tvingas. Utan för att den människan betyder något satan.

Ångest och annat filux, kanske är det så att det är en del av livet? Kanske är det så att man ska må bra och dåligt, kanske är det vårat normaltillstånd. Människorna i de viktiga rockarna i de viktiga stolarna har säkert fel, normaltillståndet för en människa kan inte vara lycklig. Då är varende unge sjuk. Sätt oss i karantän och gasa oss, vi är sjuka och måste utrotas.

Det är nog därför jag irriterar mig så på de som säger att de är så lyckliga. Jag tror aldrig på dem. De är nog sjuka, lite medicin så blir det bra.

Men jag mår bra. En kram så blir det bättre. Närhet så känns det helt okej, även om hela jag skriker nej. Även om hela mitt allt skriker att det inte är okej. Men jag mår bra. nu väntar jag på nästa kram.