Gud är död

Jag målade mina vita väggar svarta, slog sönder mina glasrutor och rev sönder alla mina kläder. Krossade allt som stod ivägen och lät det sedan falla till golvet. Av ren utmattning trillar jag ihop på golvet, tårarna rinner längs mina kinder. Men det är inte bara sorgsna tårar, en och annan ler. Jag svär och skriker på det vi kallar Gud, frågar vad jag har gjort fel. Frågar vad som gick fel. Jag förbannar den varelse som ska vara allsmäktig. Jag river och klöser, biter och bränner. De tårarna som log, faller inte till golvet, de flyter i luften och ler emot mig. Säger åt mig att le så känns det bättre, de säger att Gud är död så det spelar ingen roll. Jag är i kontroll av mitt egna liv, så de skriker åt mig att ta tag i det.


Är det inte lustigt att så många kallar sig själva icke troende, men i de svåraste stunderna kollar de upp mot skyn och frågar varför. Jag tycker att det är lustigt, men vackert. I de svåraste stunderna vänder vi nog alla oss till den sista lösningen, vare sig vi vill eller inte. För djupt där inne vill vi nog alla tro att det finns något bättre och någon som gör det bättre.

Jag läser lite ur mina poesi böcker när jag upptäcker att många handlar om en högre makt, men denna makten namges aldrig. Jag tittar på folket i kyrkan när jag ser att de alla sitter och försöker få denne Gud att lyssna, det är fint, det är vackert. Det är underbart hur en tro kan vara så stark.

Sen tittar jag på de som tror att de är så mycket bättre än allt detta, de som sitter och klagar och hatar, det gör mig ledsen. Jag undrar vem det är de försöker övertyga, alla andra eller sig själva? Jag undrar många gånger varför man inte kan låta allt vara.

Jag undrar många gånger vad de tjänar på att vara bättre och övertygande, för det måste vara väldigt viktigt. Varför skulle de annars predika om det hela tiden?