Jag har inte en jävla aning.

Jag studerade mina medmänniskor idag, satt i en hög med människor och funderade. Jag funderade på om alla lyckliga ansikten var sanna, eller om de bara täckte ett ansikte av lögner. Jag funderade även på varför man blir dömd för något som gjort så ont. Jag kan inte säga att jag är på dåligt humör, enligt mig är jag på rätt bra humör. En kanin i knäet så hade det nog varit perfekt. Men jag finner det svårt att skriva och gosa med min lilla pryl samtidigt, mestadels för att hon är så... överallt... hela tiden.

Idag hörde jag någon säga "När vi sitter på ålderdomshemmet tillsammans kommer du att skratta!" Jag vet inte varför jag reagerade. Men helt plötsligt insåg jag att de underbara medmänniskor jag har bara är en tillfällighet, i alla fall om man ska tro på statistiken. Det drog ner mig lite. För jag började fundera på framtiden och att det kanske redan är försent? Ta mig inte fel nu. Jag är bara 16 (och ett halvt..) men med fel inställning antar jag att allt kan bli fel, väldigt länge.

Tänk om jag tänker fel och så mycket går och har gått förlorat på grund av det?

Men med ett leende blev jag uppryckt ur mina tankar och forstätte att glädjas att vara så nära mina vänner på samma gång. Att få se dem och bara le utav tanken att de är en del av mitt liv. Jag kände mig oövervinnerlig.

Så jag antar att jag ska dra med en lärdom av dagens äventyr? det är nog bäst så.
- Det är helt enkelt tusen gånger lättare att leva nu, tänka nu och handla nu.
Då slipper du de tankar jag haft idag, som desvärre har handlat allt för mycket om framtiden.