hej.

Jag tänker på den bittra känslan som kryper under skinnet, hur jag gör allt i min makt för att få bort det. Jag tänker även på den bittra tanken om att släppa allt och låta tiden stanna. Men samtidigt som jag tänker på detta så kan jag inte undgå att undra om det inte är så att känslan är en del av mig och att jag redan släppt allt. Kanske är det så att jag redan har gett upp? kanske är det därför som rivandet inte vill sluta och skriken inte tystnar.

Men efter ett tag blir jag alltid påmind om att jag inte är ensam i mitt liv, det är fler än jag som räknas så jag har inte råd att släppa allt. Det är då jag tänker att jag ska göra allt i min makt för att göra allt bra igen. Men lika snabbt funderar jag på om jag verkligen är så viktig. Det är vid detta tillfället som jag mår som sämst. Men det är nu jag kommer på det mest avgörande.

Att det finns fler som känner precis som jag, individer runt om mig som inget annat vill än att bli hjälpta. Så vem är jag att vara självisk nog att ge upp allt för ingenting?

Jo förresten, jag heter Louise och jag antar att detta är mitt sätt att säga hej.