tallefjants blogg

Ohja. Här sitter jag i min egna fina trästol, i mitt vita rum, i min fina lägenhet i åryd. Jag har gjort allt det jag inte får. Vilket känns toppen. dessutom hade min fina kanin saknat mig och jag saknat henne, såklart. Jag har packat ner saker för de kommande dagarna, känns tryggt. Men jag kan inte undgå att tänka att om några timmar ska jag tillbaka till kartongen. Om några timmar ska jag tillbaka till min numera, säkrad, värld. Men det blir nog bra.

Igår då? ja. Underbara saker hände och mindre fina saker hände. Mina vänner kom på besök, kramade mig och fick mig att skratta och le helt ärligt. Vi pratade och jag kunde inte känna mig mer älskad. Jag har nog inte insett att folk faktiskt bryr sig, sorgset, jag vet att så många fler än jag känner att ingen bryr sig. Men då säger jag till er, be de tankarna att dra åt helvete! folk bryr sig. Så enkelt är det.

De mindre underbara sakerna vet jag inte vad jag ska säga om, jag har nog tagit på mig fö mycket ansvar. Individer som inte förstår att jag inte kan ta hur mycket som helst bombaderade mig igår. Men det gör inget, de älskar mig, jag älskar dem. Men skäll fick jag, ifrån övervakare och familj att jag inte brydde mig om mig själv.

Hur som helst, mitt nuvarande problem består av vilka filmer jag vill dra med mig till kartongen. Kanske lite komedi passar bra? eller skulle en skräckis samarbeta bättre med kartongen jag bor i?

Hur det än blir så är jag väll offline några dagar till, kanske många dagar till. Men skicka iväg ett sådant flygande text meddelande till min misshandlade mobil så kanske jag loggar in en snabbis, ni kan ju hoppas.

Min fjärde dag har, fler kommer. Fast jag får nog åka hem över helgen, woupie. MIna dagar här har verkligen fått mig att värdera och fundera på allt och ingenting. Jag har upptäckt att bråk emellan vänner inte betyder någonting när det kommer till den där vassa kanten av livet. Jag har även upptäckt att den där vassa kanten skrämmer vissa väldigt mycket, kanske för mycket för att de ska kunna hantera det.

Men jag har också lärt mig att lita på människor och även att alla inte vill mig ont. Så det har varit fyra lärorika dagar än så länge, eller hur? Sen har jag lärt mig hundra saker till, men de ska jag inte tråka ut er med.

Jag tänkte faktiskt gå vidare till att skälla ut mig själv lite, som mest tror ont om världen runt mig. Som nästan alltid tror att alla vill mig ont och alla ljuger och luras. För jag jag egoistisk som tänkte så. Drog alla individer över en kant, alla är olika. Även om det finns de som är just sådana som jag förväntar mig betyder det inte att alla är sådana.
- och jag har slösat bort så mycket tid på att inte märka detta.

Så jag antar att jag får titta mig i spegeln och ge mig en rejäl suck, även om jag inte får ha speglar på mitt rum då hela min värld här är säkerthetsgraderad till max.



Och en sak till, jag vet nämligen att många av mina närmsta vänner har ett konto på denna alternativa värld. Så jag vill säga tack till er som besökt mig och funnits för mig. Jag kan inte få ut i ord (även om jag har ett lagom stort ordförråd) hur mycket det betyder för mig. Att jag älskar er runt jorden oändligt många gånger är nog en självklarhet, tycker jag.
Så nu drar jag mig till ännu en läkartid, sen väntar besökare och mat på mig.

En dröm blev till en mardöm och nu sitter jag på en skola som är allt annat än vanlig. Sjukhusets skola är väldigt speciell måste jag säga. Men internet existerar och jag existerar.
- Existens, det måste vara väldigt viktigt för människan. Det känns som det.
Ja, jag har varit här i två dagar nu, lär väll bli några dagar till. Men det är rätt lugnt, tankarna får vandra fritt och sällskapet är trevligt. Jag har kommit fram till hundra saker som jag inte hade kunnat hemma. Sen är det rätt lugnt att vara äldst här med, lite makt känsla kanske?

Jag har inte drömt något alls sen jag kom hit, vilket känns lite konstigt, men det är nog bra för mitt huvud att vila lite ifrån alla konstigheter. Om det sen beror på mina nya sömntabletter är en annan femma. Men huvudet är fritt ifrån trassel, inga knutar och annat tramms. Nej, det är bara en jämn och fin dimma just nu. Men det är helt okej. För dimman är trevligare än knutarna.

På ett set skulle jag vilja stanna här. Inga bekymmer. Inga knutar. Men även jag vet att verkligheten väntar på mig utanför dessa tjocka väggar av gips. Tillslut måste jag ut i syret och hälsa på vinden, välkommna kylan och hälsa på människor. Men jaget skriker av illvilja. Jag vill hellre kura ihop mig i sämgen på mitt rum och stanna där tills allt är över.

Men verkligjheten väntar, jag väntar. Men om man ska lyssna på dessa viktiga människor i viktiga rockar så får verkligheten vänta ett tag till.

- Men det gör inget. Inga bekymmer. Inga knutar.

Så jag tittar ut genom fönstret och säger till er att känna er lyckliga, för jag saknar bekymmer och knutar.

en dröm, ett slut, en början, snart. mycket snart.
- min helt egna "lyckliga i alla sina dar"-saga.

Det är bal nu. I min fantasi ser jag hur jag nästan flyger över golvet med en vacker klänning, alla tittar på mig och de avundas mig. Det är bal nu. Jag gör mig fin, gör allt lite extra noga, går upp lite extra tidigt och äter extra lite för att inte se tjock ut. Jag tar extra mycket kemikalier i håret, extra mycket dofter på kroppen. Tar på mig mina finaste underkläder och känner mig stolt. Bara några timmar kvar.

Det är bal nu, det är ett slut på min tid, men en början på hennes. Jag ska gå på balen, ensam, för jag blev lurad. Lurad och sviken. Men det gör inget. Det är okej. För jag är extra fin idag. Allt är okej. Jag kommer le extra mycket, gå extra fint och sträcka på mig. Jag kommer att tänka "vill man vara fin får man lida pin" när jag går utanför dörren med för lite kläder på mig, men jag är i alla fall fin.

Jag dagdrömmer om min kväll på balen, prinsen tar min hand och vi dansar tills klockan slår tolv, då lämnar han mig för flickan som han verkligen älskar. Det är då jag tar fram min kniv och ligger med blod på balgolvet. Det är då prinsen inser att det borde vara vi, att han älskar mig.

Men det är då det är försent.

Jag dagdrömmer om min kväll på balen, det är vackert, jag längtar. En bal på slottet, är det inte vackert?

Jag hade en dröm,
en dröm där träden hade ben och kläderna flög som spöken.
Träden var sorgsna, det hade snöat men inte regnet och de saknade regnet så.
Kläderna ville ha sommar, de ville torka och sluta vara så frusna.
Först blev jag rädd, vad är detta för fantasi?
Sen blev jag lugn, för stjärnorna gick på marken som du och jag.
En stjärna trillade och jag önskade mig en dröm.
Så jag vaknade upp i sängen och här är jag nu.

Dagar som denna, då tror jag inte på kärlek och att allt ska bli bättre, då tror jag inte på ett fritt land och ett eget liv. Dagar som denna, de suger så hårt att jag älskar dem. För medans mitt liv går uppåt i lycklighets-skalan (om vi nu tänker oss att det finns en sådan) så sjunker min medvetande längre och längre ner. Jag borde vara lycklig, men varför är jag inte det?

Stressen går mig på nerverna och jag kan inte hantera någonting, jag känner inget för att hjälpa mina vänner, varför skulle jag? det är en självklarhet. Men ibland undrar jag vem som ska hjälpa mig. Vem jag kan ringa mitt på natten och säga att jag inte vill något mer, vem kan jag luta mig emot när tårarna rinner?

Just nu är jag gråtfärdig, jag gör allt men vad får jag för tack? Jag antar att jag inte bryr mig egentligen. Jag är bara såhär. Att hjälpa mina medmänniskor ligger i min natur. Det är lite som att dricka, det är en självklarhet, men ibland dricker man för mycket. Kanske är det här mitt jag när jag har druckit för mycket?

Jag vet inte, jag vet bara att alla ni som läser detta ska vara otroligt tacksamma om ni har någon (vilket jag tror att alla har) för den någon lägger sin själ på dig i stället för sig själv. Men känn dig inte skyldig, denne någon gör det med vilje.

Jag hoppas att jag efter en natts sömn blir lite trevligare, jag hoppas att jag vaknar upp och är mindre självisk, livet handlar inte bara om mig och det vet jag.

Kommer säkerligen ångra att jag skrev detta, brukar vara trevligare, det lovar jag. Men idag blev det för mycket även för mig.

Konst ser ut på olika sätt för alla. Konst betyder olika saker för alla. Men det viktigaste är att konsten kan förändra oss. Konsten är intelligent på det sättet, den smiter in i vardagen och in i vår själ för att sätta kaos på vår struktur. Eller sätta struktur på vårt kaos. Det är vackert.

Jag har sett aggressiva individer bli lugna individer efter att de upptäckte konsten. Med detta menar jag inte att de gick till ett museum, nej, de upptäckte att konsten fanns. För pennan på ditt skrivbord kan vara konst om du så vill, ärren på din kropp kan vara konst om du tycker det.

Konst är inte konst förens någon säger att det är det, så säg att din konst är just det, konst. Right? En personlighet som är så otroligt kaotisk, men jag finner det konstnärligt. Jag skulle vilja måla ut denne personligheten på ett papper och visa er. Jag skulle vilja göra en melodi om det och spela den för er.

Det är en stor del av vårt liv, konsten, det tror i alla fall jag. För den har ändrat mig något otroligt. Jag har funnit harmonin i allt mitt kaos, men denna harmonin hittade jag för ett år sedan. Kaoset försvinner inte, men harmonin hjälper till lite.

Konst, en viktig men ändå så passiv del av vårt liv. Jag vill ägna en stor del av mitt liv till konsten, det får allt kaos att strukturera sig lite mer och det får harmonin att smyga under skinnet på mig med en kittlande känsla.

Harmoni, det är en bra grej det.

LifeGoneAwesome får mig att känna lite mer harmoni för tillfället. det känns rätt okej.

Jag blir irriterad på ovetande människor, jag är trött på deras inkompetens. Jag kan inte hantera deras okunnighet. Jag blir irriterad på lögner, jag är trött på deras kroppsliga lögner. Jag kan inte hantera deras sätt.

Just nu är jag både sjukligt lycklig, men även sjukligt sorgsen. Jag skriver på min skoldator, råkar alltid klicka på caps lock, det är lite irriterande. Men det är inte därför jag är sorgsen, nej, jag har blivit lurad. Lurad av en individ som betydde lite väl mycket för mig. Egentligen får jag nog skylla mig själv, jag öppnade mig för en människa och ändå har jag lärt mig att inte göra det. Men jag antar att människan i mig sa att det skulle vara annorlunda denna gången.

Men tyck inte synd om mig, jag får skylla mig själv och det vet jag. Under hela mitt, rätt så korta än så länge, liv så har jag fått lära mig att inte öppna mig för någon. Ändå skulle jag göra det bara för denna gången. Usch.

Sådana misstag äcklar mig.

För de är ovetande, inkompetenta, okunniga och lögnaktiga människor. Det är sådana som inte förstår och inte vill förstå heller. Det är de människor jag i smyg bränner på bål och äter till frukost. Det är sådana människor jag vet att alla avskyr, men bara i smyg. För i denna ytliga värld avskyr vi bara ytligheten själv. Usch.


Jag tänkte att jag skulle göra ett lärorikt inlägg, ett sådant man kan läsa och inse "ahh!" men jag kom inte på något som var lärorikt nog för dagen. För idag har jag nog bara lärt mig att just mitt liv är bättre när mina medmänniskor är ovetandes. Inte för att något hände, utan för att jag fastnade i mina tankar och på hur allt är.
och det var ingen trevlig lärdom. - Så jag antar att detta är jag, louise, som stänger in sig igen.

Drömmar är underliga. Jag hade den bästa drömmer någonsin inatt, det var så verkligt, jag var så säkert på att det var så mitt liv såg ut nu. Men sedan vaknade jag för att inse att jag försovit mig. Jag avskyr att drömma, på något sätt förlorar jag greppet om verkligheten och blandar ihop allting. Men jag drömmer mycket nu för tiden, jag kan inte mer än undra varför. Kanske är det så att det är dags för en förändring? kanske är det mitt inre som försöker berätta för mig att jag måste göra något, nu. Jag hoppas det. För då får jag säkert mod till att göra det.

Jag kan inte sluta tänka på drömmen, det var så underligt verkligt. Jag kände allt, jag minns fortfarande hur det kändes och vad jag tänkte. Jag kan knappt tänka klart. Usch. Jag gillar inte när tankarna fastnar på något, jag vill ha ett öppet sinne och tänka fritt. Fastnar jag går det inte. Jag gillar inte det. Usch.

....

och bara sådär kom jag och tänka på hur underligt det är att folk inte vill bli dömda för sin historia. "Men det var flera år sen och jag är inte sån längre", "Det är gammalt och oviktigt" Nej! historian är det viktigaste vi har, det är den som formar oss till den vi är. Utan den skulle vi bara vara krälande maskar. Nej, det som har hänt dig i ditt liv, det som du har gjort, det är den du är. Och inte ska man skämmas för den man är, för den man är är det finaste som finns.

Och som någon känd filosof en gång sa: Under hela din livstid är du inte bara en, eller två utan flera hundra olika individer. För under hela din livstid ändras du till någon annan.