Även hjälpen har sina gränser

Dagar som denna, då tror jag inte på kärlek och att allt ska bli bättre, då tror jag inte på ett fritt land och ett eget liv. Dagar som denna, de suger så hårt att jag älskar dem. För medans mitt liv går uppåt i lycklighets-skalan (om vi nu tänker oss att det finns en sådan) så sjunker min medvetande längre och längre ner. Jag borde vara lycklig, men varför är jag inte det?

Stressen går mig på nerverna och jag kan inte hantera någonting, jag känner inget för att hjälpa mina vänner, varför skulle jag? det är en självklarhet. Men ibland undrar jag vem som ska hjälpa mig. Vem jag kan ringa mitt på natten och säga att jag inte vill något mer, vem kan jag luta mig emot när tårarna rinner?

Just nu är jag gråtfärdig, jag gör allt men vad får jag för tack? Jag antar att jag inte bryr mig egentligen. Jag är bara såhär. Att hjälpa mina medmänniskor ligger i min natur. Det är lite som att dricka, det är en självklarhet, men ibland dricker man för mycket. Kanske är det här mitt jag när jag har druckit för mycket?

Jag vet inte, jag vet bara att alla ni som läser detta ska vara otroligt tacksamma om ni har någon (vilket jag tror att alla har) för den någon lägger sin själ på dig i stället för sig själv. Men känn dig inte skyldig, denne någon gör det med vilje.

Jag hoppas att jag efter en natts sömn blir lite trevligare, jag hoppas att jag vaknar upp och är mindre självisk, livet handlar inte bara om mig och det vet jag.

Kommer säkerligen ångra att jag skrev detta, brukar vara trevligare, det lovar jag. Men idag blev det för mycket även för mig.