flummigt värre

Drömmar är underliga. Jag hade den bästa drömmer någonsin inatt, det var så verkligt, jag var så säkert på att det var så mitt liv såg ut nu. Men sedan vaknade jag för att inse att jag försovit mig. Jag avskyr att drömma, på något sätt förlorar jag greppet om verkligheten och blandar ihop allting. Men jag drömmer mycket nu för tiden, jag kan inte mer än undra varför. Kanske är det så att det är dags för en förändring? kanske är det mitt inre som försöker berätta för mig att jag måste göra något, nu. Jag hoppas det. För då får jag säkert mod till att göra det.

Jag kan inte sluta tänka på drömmen, det var så underligt verkligt. Jag kände allt, jag minns fortfarande hur det kändes och vad jag tänkte. Jag kan knappt tänka klart. Usch. Jag gillar inte när tankarna fastnar på något, jag vill ha ett öppet sinne och tänka fritt. Fastnar jag går det inte. Jag gillar inte det. Usch.

....

och bara sådär kom jag och tänka på hur underligt det är att folk inte vill bli dömda för sin historia. "Men det var flera år sen och jag är inte sån längre", "Det är gammalt och oviktigt" Nej! historian är det viktigaste vi har, det är den som formar oss till den vi är. Utan den skulle vi bara vara krälande maskar. Nej, det som har hänt dig i ditt liv, det som du har gjort, det är den du är. Och inte ska man skämmas för den man är, för den man är är det finaste som finns.

Och som någon känd filosof en gång sa: Under hela din livstid är du inte bara en, eller två utan flera hundra olika individer. För under hela din livstid ändras du till någon annan.