ojdå

En dröm blev till en mardöm och nu sitter jag på en skola som är allt annat än vanlig. Sjukhusets skola är väldigt speciell måste jag säga. Men internet existerar och jag existerar.
- Existens, det måste vara väldigt viktigt för människan. Det känns som det.
Ja, jag har varit här i två dagar nu, lär väll bli några dagar till. Men det är rätt lugnt, tankarna får vandra fritt och sällskapet är trevligt. Jag har kommit fram till hundra saker som jag inte hade kunnat hemma. Sen är det rätt lugnt att vara äldst här med, lite makt känsla kanske?

Jag har inte drömt något alls sen jag kom hit, vilket känns lite konstigt, men det är nog bra för mitt huvud att vila lite ifrån alla konstigheter. Om det sen beror på mina nya sömntabletter är en annan femma. Men huvudet är fritt ifrån trassel, inga knutar och annat tramms. Nej, det är bara en jämn och fin dimma just nu. Men det är helt okej. För dimman är trevligare än knutarna.

På ett set skulle jag vilja stanna här. Inga bekymmer. Inga knutar. Men även jag vet att verkligheten väntar på mig utanför dessa tjocka väggar av gips. Tillslut måste jag ut i syret och hälsa på vinden, välkommna kylan och hälsa på människor. Men jaget skriker av illvilja. Jag vill hellre kura ihop mig i sämgen på mitt rum och stanna där tills allt är över.

Men verkligjheten väntar, jag väntar. Men om man ska lyssna på dessa viktiga människor i viktiga rockar så får verkligheten vänta ett tag till.

- Men det gör inget. Inga bekymmer. Inga knutar.

Så jag tittar ut genom fönstret och säger till er att känna er lyckliga, för jag saknar bekymmer och knutar.