Idag stötte jag på en gammal romans på en ful gata, lika grå som minnet av vår romans. Fast romansen var väl mer från hans sida på den där tiden. Jag har en känsla av att det är anledningen till att vi inte setts på över ett år. Jag gick nästan in i honom där jag gick med sänkt huvud och snabba steg i regnet som duggade lätt på mina axlar. Vi stannade och jag blev smått besviken när jag såg att han inte delade leendet som sprack upp i mitt ansikte när våra blickar möttes. Oavsett vad så var vi ju så bra vänner på den där tiden. Vi delade så många fantastiska stunder. Så många skratt. Skratten framför allt. Han hade en förmåga att få mig till att skratta åt de fånigaste sakerna och jag kan fortfarande inte äta apelsiner utan att tänka på honom och hans usla skämt om dessa runda läckerheter.
Han drog den häpnadsväckande vackra flickan intill honom närmare och beskrev henne som hans "underbara flickvän." Hon kysste honom och jag såg hur perfekta de var tillsammans. Jag hade sett dem tillsammans i ungefär en minut och fick redan känslan av att de skulle gifta sig med varandra. De skulle skaffa barn ihop. Och ett stort hus. Och varje tisdag skulle de springa tillsammans och hålla sig i form och vackra tills de blev mycket äldre än genomsnittet. Det fick mig att känna mig liten och jag skämdes över mig själv där jag stod i min stora kofta, min cigg i mungipan och gapande hål i hälarna på mina gamla skor.
När vi utbytt fraser om att vi har bråttom till en buss och att vi måste ses på riktigt snart så skyndar jag iväg. Jag intalade mig att jag var glad för deras skull, de var ju så otroligt vackra och oåtkomliga i sin lilla rosa bubbla, men duggregnet på mina axlar var plötsligen så väldigt mycket tyngre nu.
Lögnens upphovsman
är det jag eller du?
Du försöker med svart tungspets få mig att lyssna till argumenten du bär på
Jag skrattar
De är ungefär lika bra som det är att ha negationer på löpsedlar.
Det funkar inte helt enkelt. Så enkelt.
Du står likt en ung pojke på en pub, tätt tryckt mot väggen med målarboken under din arm.
Du hade hellre legat i din säng under ditt täcke med superhjältar än stått där och beskådat alla hjältar som super.
De hade lämnat sin avkomma till själafienden om det fick dem att känna sig mer värda
"Missdådare"
Nåja, vad spelar det för roll?
För varje människa finns en fläck på jorden som ska öppnas.
Vi ska alla falla.
Jag hoppas att när du läser det här så ska det underlätta en aning. Få dig att känna att det är okej. Att du kan gå vidare med livet, trots alla dessa motgångar denna dag som knappt börjat. För jag förstår att det här är jobbigt för dig. Trots mina iskalla handlingar så har jag en viss förståelse och kan känna sympati. Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär, jag lovar dig. Du måste tro mig när jag säger att jag vill inget hellre än be om ursäkt och att allt sedan ska bli som vanligt. Men jag vet att det inte funkar så. Jag vet att oavsett hur många gånger jag säger förlåt så har du ingen skyldighet till att förlåta mig eller acceptera vad som har hänt, men snälla du, lyssna på min förklaring till smärtan jag orsakat dig.
Jag var trött. Trött på tristessen och att känna mig ensam trots alla människor som omringar mig dagligen. Trött på deras spelade intresse.
Jag sökte den förbjudna fruktens sötma. Sötman, jag kunde inte motstå den. Så vacker mot min tunga och kickar alltid igång mitt hjärta på det där snabbt pulserande sättet.
Jag hungrade. Jag hungrade efter något nytt. Något fräscht som inte var likt de gamla vanliga. Jag hungrade efter något annat än livets tråkiga ostmacka, så att säga.
Det kunde varit vad som helst, vem som helst, hur som helst. Jag behövde någonting och att det blev just den det blev beror inte på den, eller på dig. Jag ville aldrig provocera dig extra med att välja just det som medicin åt mig själv.
Så, nu när du läst det här hoppas jag som sagt att du ska kunna leva vidare. Med eller utan mig, det är upp till dig förstås. Jag förstår dig oavsett vad du väljer att göra och jag kommer acceptera det direkt utan några försök om försoning eller förlåtande. Detta är det enda jag kommer göra för att förklara mig. Denna text är allt du kommer se av mig ifall du inte ber mig att komma tillbaka. Och nu, trots att jag vet att det eventuellt inte gör någon skillnad och att allt egentligen är för sent nu och inga ord kan göra det jag gjorde rätt, så vill jag säga förlåt. MVH Fittan som åt upp alla yoghurtbitar i müsslipaketet.
S. När jag var liten trodde jag att man var tvungen att plocka upp skräpet från knallpulvret, för att det annars skulle komma flodhästar som åt upp det och sedan sprängdes. Jag var alltid så ordningssam. Det är jag inte längre, även om jag ofta vill tro att jag är det. Men nej, så är det nog inte längre om jag ser på mig själv med öppna ögon. Det gör man ju inte så ofta i och för sig. Läste dessutom någonstans att man bara kan betrakta sig själv fullt rättvist om man trycker i sig sådana där magiska preparat först. Synd det där, att det ska vara så svårt att bedöma sig själv. Har ni någon gång försökt minnas hur ert eget ansikte ser ut förresten? Det är nästintill omöjligt. I varje fall lyckas jag aldrig. Det slutar alltid med att jag minns hur jag ser ut på någon bild som jag sett av mig själv. Då kan det gå, men inte ens då funkar det alltid. Ibland kan jag minnas hela bilden, förutom mitt eget ansikte. Där blir bilden i mitt minne bara vit och genomskinlig. Vad beror det på egentligen? Jag menar, hur många gånger om dagen ser jag inte mig själv i en spegel?
Stirrar jag bara rakt igenom den alla gånger?
L. Det är inte smärtan i sig som jag vill stanna i. Det är inte så att jag uppskattar att sitta och hata mig själv på busstationen och stirra tomt på gruppen av människor som alla ser ut att ha blivit utspydda från ett svettigt kontor. De står där i sina gråa kostymer och mönstrade slipsar och drar dåliga fräckisar som alla redan hört men ändå skrattar åt. Det är inte så att jag uppskattar att vara bitter och sitta och förbanna dem i mitt huvud, inte alls. Inte heller uppskattar jag smärtan av den anledning att jag får äta hur mycket socker jag vill utan dåligt samvete, nej, så är det inte heller. Kanske är det på grund av uppmärksamheten, tänker ni. Men återigen, nej. Uppmärksamheten är inte det jag strävar efter när jag håller fast i de gamla känslorna. Det är inte därför jag så desperat klamrar mig fast i smärtan, gör mig själv illa med minnen och intalar mig själv att jag fortfarande är sårbar och svag. Jag förstår att ni inte förstår mig just nu. Men jag ska förklara. Om jag accepterar att jag mår bra, har accepterat och kan leva vidare så är det ungefär samma sak som att tappa hoppet på att det någonsin skulle kunna bli som tidigare. Innan det onda.
Acceptera att jag aldrig någonsin kommer kunna återuppleva minnena som en normal tonåring. Att viruset i mig gör mig annorlunda.
T. Musiken dunkar högt i snäckorna i mina öron och jag kan inte låta bli att gå i takt till musiken. Jag går snabbt, bestämt och rakryggad och kommer plötsligt att tänka på den där pojken jag kände för några år sedan. Eller att säga att jag kände honom var väl en överdrift kanske. Hade ju bara träffat honom en gång och den gången delade vi ingen djupare konversation. Men några veckor senare började vi smsa och snackade en hel del. Båda verkade behöva någon att berätta saker för. Någon som man sedan inte behövde umgås med eller bry sig om alls ifall man inte kände för det. Bara veta att någon var mottagare av info angående våra liv var skönt, det tyckte vi båda. Hans problem var dock väldigt mycket större och tyngre än mina. Efter att ha utbytt tankar, känslor om allt jobbigt i ord insåg jag snart att jag inte skulle orka med att lyssna på vad han hade att berätta länge till. Det var helt enkelt för mycket, och jag behövde se efter mig själv. Så jag slutade helt enkelt lyssna på hans berättelser, för min egen skull.
Såhär i efterhand så hoppas jag bara så innerligt att han slog tillbaka till slut, riktigt hårt.
Den lilla gruppen människor ställer sig och poserar fult med tungor ute och fingrar i luften framför mig då jag erbjudit mig att vara den som fotograferar, och då står utanför bilden. Står utanför minnena. Utanför skådespeleriet.
"Du måste kunna anpassa dig, John." Varenda genomskinliga människa vet ändå att bilden bara ska tas för att kunna lägga ut på något socialt nätverk, så att deras utomstående vänner ska se hur fina människor de är. Hur många vänner de har. Vilken gemenskap de får vara med och dela. Det syns ju inte på fotot att allt är på låtsas med våra egenhändigt byggda kulisser och våra halvtaskiga skådisar!
Fniss-Klick-Blixt.
De flockas kring mig och min nikon, likt djur runt sitt byte. Djur. Det är precis vad de är. Några slags lägre stående primater. Deras sätt att göra rätt av fel skäl. Hur de ler, ställer sig in och försöker låtsas att de överhuvudtaget bryr sig en gnutta om hur någon förutom de själva mår, vad de gör eller vad de inte gör.
Nåja, visst har väl även jag varit lockad att dela denna falska gemenskap. Men jag letade upp den fetaste målarburk jag kunde hitta på vinden och målade dit lite personlighet, lite ärlighet, lite färg i mitt genomskinliga jag.
Jag ser på fotot. Deras tindrande blickar. Gråter de?
- Gråter ni? frågar jag gruppen med hög röst för att överrösta deras småsnack som bildats i klungor runt om mig.
De flesta ignorerar mig. De har inte hört något. Mina ord gick rakt igenom deras genomskinliga, kladdiga jag. Någon annan dunkar mig i ryggen och skrockar något om "för rolig, du!"
Jag är jävligt rolig. Orolig. Nej, inte orolig. Jag skiter nog i vilket. Det är tid att gå, men på väg härifrån vill jag riva ner kulisserna. Experimentera lite. Se vad som händer när djuren släpps ur buren.
Allt som behövs är ett litet ord här, ett "hon sa.." där, och sen är gemenskapen krossad.
Jag suckar över min egen dumhet. Att jag inte tänkte längre än såhär. Det är ju en självklarhet. Sådant har man fått inlärt sedan dagis.
Det enda som inträffar är att en ny pjäs spelas upp på vår teater. På två minuter har de nya kulisserna blivit utformade till den nya, mer aggressiva och underhållande pjäsen. Det borde jag ju vetat. Det är ju självklart. De njuter till och med av det.
Jag lämnar gruppen som nu blivit två olika grupper till ljudet av vapen. Fast ska de leka kan de väl iika gärna leka något som vi andra faktiskt uppskattar att bevaka. Och de tycker att det här är roligare. Det syns, trots att de hävdar annat.
Jag tar ett foto på de spottande, skrikande och rödblossande människorna som står vända mot varandra. Jag lämnar platsen fort. Nu har även jag lekt färdigt med dem. För idag.
Världen krymper. Mindre och mindre för var sekund.
Blir rädd att jag ska råka andas in den, där den svävar runt.
Bland dammet i luften som syns när solen skiner in.
Tystnaden här fick mig att frysa
Sluta. Sluta. Sluta.
En önskan om ljudet från minnen och från det vackra.
Men de gamla citaten sprängde mitt huvud.
Implosion.
Jag stod söndrig kvar,
med stressen och mitt förstörda jag i armarna på mig själv.
Jag suktar åter efter tystnad.
Sluta. Sluta. Sluta.
Får en chans att reparera men just som sista biten limmas dit,
slår vibrationerna från mina trumhinnor allt ur händerna på mig.
Jag krossas mot golvet igen.
Tankar kring döden och om att inte kunna göra mer än säga förlåt.
Reinkarnation, kanske?
Kan tyckas så onödigt att frukta döden i hela livet, för att bara finna ett nytt liv därefter.
Inte bara kan tyckas, utan så tycks det inser jag.
Att inte kunna göra mer än säga förlåt, och någon som påstod att detta var den värsta känslan.
Vilket jävla skitsnack. Att intala sig själv att vara en sådär god människa som ser till andra före en själv.
Finns inga sådana människor.
Att tro det är ju inte mer värt än min gamla disk som luktar fimp och tomater.
Inte för jag röker, men det känns rätt att tända cigg efter cigg när regnet faller.
Hade kunnat vara i Paris, i New York. Eller åtminstone i Halmstad.
Kanske på en fönsterbräda tillräckligt stor för två?
Vi hade kunnat göra allt fult i världen med mål att finna det vackra.
Skrattar och inser att jag redan funnit det vackraste, men fan vad fult det var.
"att förstöra för sig själv är det enklaste i livet"
Ni kan fortsätta dansa till er dansmusik, men jag ska käka schnitzel.
Utan någonting till.
sökte något stort
något häpnadsväckande vackert
något att minnas
något som kunde få mig att tappa andan
tappa hakan och tappa förståndet
något som kunde plocka upp mitt engagemang
min tappade tro och min tappade koncentration
jag sökte något som skulle förlösa känslorna inom mig
de jag ständigt förbannar och och önskar ut ur mitt medvetande
blev besviken på det jag fann
mänsklighetens inskräkthet
en oförmåga att se utanför dessa omtalade ramar
tankens skor gick inte att fylla
och med bister min återgick jag till missbruket av socker
- grabbar, ha inte för höga förväntningar när ni bildgooglar "inspiration."
Vi har solen i ansiktet och på radion spelas någon gammal låt man hört tusentals gånger men ändå inte vet namnet på. Jag rättar till klänningen över benen som jag så fint lagt i kors.
- Tjejslagsmål måste vara det fulaste gud har skapat, säger du med ett leende på läpparna.
Jag skrattar till lite och tittar på dig.
- Du tror väl inte på gud?
- Nej, det är klart jag inte gör. Man kan väl inte tro på någon som skapat tjejslagsmål, svarar du och stirrar ut över sjön som glittrar utav höstsolens sken.
- Du säger emot dig själv en gnutta när du säger sådär, säger jag och låter även min egen blick vandra ut över glittret.
- Jag säger inte emot mig själv. Det är helt logiskt.
Jag låter bli att fortsätta på ämnet, jag vet att du ändå aldrig skulle ge dig. Precis som den där gången du läst att det fanns asbest i kritor och vägrade ge dig när jag förklarade att så inte var fallet.
Men Fredrik var sån där, vägrade att ha fel och trodde på allt han hörde, så länge det inte sa emot det han först hört eller trott. Varför var jag egentligen vän med honom? Jag drack ur det sista i min kopp och frågade om vi skulle gå och du nickade och knäppte din jacka. Vi gick ut från uteserveringen där vi suttit, trots att det egentligen varit lite för kallt för det. Men vi hade konstaterat att det troligen kunde vara den sista dagen vi kunde sitta där ute innan caféet skulle stänga igen uteserveringen över vintern och hade därför ignorerat de kalla vindpustarna som då och då kändes.
Vi vandrade bort från sjön och caféet och in mot stan och din lägenhet. Vi vandrade i tystnad. Vi lät liksom vinden, solen och löven på kullerstenen tala för sig själva i den vackra, sorgliga och doftande hösten. Dagen som började gå mot kväll.
Vi anländer till din port och du fumlar fram dina nycklar ur jackfickan.
- Ska du med in? Vi skulle kunna kolla på någon film eller något?
- Nej, jag ska nog dra mig hemåt, svarar jag och skrapar lite med foten i marken,
- Men Stina, fan. Kan du inte stanna en stund?
Jag tittar upp mot Fredrik och ser vad han tänker. Jag blir lite illa till mods men trycker undan den känslan.
- Jag ringer dig Fredrik, jag lovar.
Han ger mig en mörk blick och går sedan in genom porten.
När jag öppnar min egen port och känner värmen slå emot mig tänker jag smått irriterad att Fredrik alltid ska överdriva allt. Vad tror han om mig? Jag är väl vuxen nog att ta hand om mig själv. Varför är jag egentligen vän med honom? Jag småspringer upp för två trappor och öppnar dörren till lägenheten som luktar instängt och damm. Klär av mig jackan och halsduken och slänger det på golvet i hallen innan jag fortsätter in i köket. Jag öppnar det tomma kylskåpet och suckar. Vad förväntade jag mig egentligen? Jag sätter mig på den turkosa köksstolen som jag och min syster målat om för något år sedan när jag precis flyttat in. Jag sträcker mig bort till min radio som står på bordet. Hur tänkte jag när jag köpte den? Den är ju sjukligt ful. Nej, just det. Det var den där gången jag intalade mig att den var fin och retro och sådär, bara för jag var fattig och skiten var billig. Så var det. Men när jag trycker igång den och får höra lite Beatles så tycktes den ändå bli en gnutta finare igen. Jag vrider upp volymen och går in i badrummet och börjar tappa upp vatten i mitt badkar.
Jag ställer mig och betraktar mig själv i spegeln till ljudet utav Beatles och vatten som rinner ner i badkaret. Jag blir inte glad utav det jag ser. Jag står likt ett barn och gör grimaser och sliter i håret. Jag suckar och hämtar en tändare för att tända ljusen på badkarskanten och får med mig en cigarett på vägen dessutom.
Jag börjar långsamt klä av mig min klänning och när jag står naken är badkaret fyllt nästan till kanten och jag vrider av vattnet. Jag tänder alla ljusen, släcker lampan i badrummet och tar upp cigaretten som jag lagt på toalettlocket innan jag långsamt kliver ner i det varma vattnet.
Jag tänder min cigarett och struntar fullständigt i min jävliga hyresvärd som alltid är så noga med att påminna mig om att jag absolut inte får röka i lägenheten när jag stöter på honom. Den jäveln har ju ändå inte fixat den nya spisen som han lovade mig för ett halvår sedan.
I det svagt upplysta badrummet är alla känslor dubbelt så tunga. Jag fnissar lite när jag upptäcker att jag har råkat aska i vattnet jag ligger i. Så jag släcker cigaretten och slänger fimpen på det rutiga badrumsgolvet. Jag skrattar igen och känner det växa i mig. En slags galenskap. En känsla. Jag mår dåligt. Jag hatar mig själv. Men kan inte förmå mig att göra annat än skratta.
Jag släcker nu alla ljusen och andas in utav mörkret. Låter det fylla mig. Någonting i min hjärna berättar för mig att de där pillerna jag har i badrumsskåpet, det är nu jag borde ta dem. Tugga i mig dem som min psykolog säger att jag borde. Men jag låter bli. Jag är galen, och jag njuter av det.
Jag ställer mig upp i badkaret. Känner mig smått ostadig, men struntar i det och tar upp schampooflaskan från den lilla korgen på väggen. Jag öppnar flaskan, luktar i öppningen på den och häller prövande ut lite av det kalla citrondoftande innehållet över bröstet på mig själv. Fnissar återigen och häller sedan ut nästan halva flaskan i ansiktet på mig själv innan jag släpper flaskan och låter den falla ner i vattnet. Jag gnuggar in krämen i ansiktet. I ögonen. Särskilt i ögonen. Det svider och jag skrattar högt.
Jag slungas plötsligt tillbaka till verkligheten när ringklockan högt ljuder. Det är någon vid ytterdörren. Jag kliver ur badkaret och tänder den starka lampan i badrummet och känner hur ögonen svider riktigt rejält nu. Jag går ut i hallen och mina fötter göra blöta fotspår där jag står och sträcker mig efter handdukarna i skåpet. Jag får ner en handduk, sveper den runt mig och känner mig illa till mods och överväger att strunta i dörren och låtsas att jag inte är hemma. Jag kan ju inte öppna dörren halvnaken med illröda ögon. Men går in i köket, stänger av min radio och går sedan tillbaka och öppnar dörren.
Utanför dörren står Fredrik och jag känner hur han skänker min hjärna lugn. Han betraktar mig. Mina ögon. Han går förbi mig i dörren, in i köket och börjar utan ett ord att stöka runt därinne. Jag går in i mitt sovrum och tar på mig underkläder och en för stor tröja. När jag sedan kommer ut i köket ser jag en tom plastkasse på bordet, två koppar, två assietter och Fredrik som står och skär upp fikabröd.
- Du skulle ju ringa, säger han utan att titta på mig.
- Jag badade, svarade jag och log åt hans vänlighet,
- Jo, det ser jag allt, för att inte tala om att jag känner det på lukten, sa han och vände sig om och ställde korgen med fikabröd på bordet mellan kopparna.
Han kramade om mig och jag kunde inte låta bli att börja gråta.
- Jag är galen, Fredrik, viskade jag till honom.
- Jag vet det. Men nu ska vi fika. Sen kan vi prata. Hela natten.
Just det, det är därför jag är vän med honom minns jag plötsligt och ler.
