suktar

Världen krymper. Mindre och mindre för var sekund.
Blir rädd att jag ska råka andas in den, där den svävar runt.
Bland dammet i luften som syns när solen skiner in.
Tystnaden här fick mig att frysa
Sluta. Sluta. Sluta.
En önskan om ljudet från minnen och från det vackra.
Men de gamla citaten sprängde mitt huvud.
Implosion.
Jag stod söndrig kvar,
med stressen och mitt förstörda jag i armarna på mig själv.
Jag suktar åter efter tystnad.
Sluta. Sluta. Sluta.
Får en chans att reparera men just som sista biten limmas dit,
slår vibrationerna från mina trumhinnor allt ur händerna på mig.
Jag krossas mot golvet igen.