blöt kullersten

Idag stötte jag på en gammal romans på en ful gata, lika grå som minnet av vår romans. Fast romansen var väl mer från hans sida på den där tiden. Jag har en känsla av att det är anledningen till att vi inte setts på över ett år. Jag gick nästan in i honom där jag gick med sänkt huvud och snabba steg i regnet som duggade lätt på mina axlar. Vi stannade och jag blev smått besviken när jag såg att han inte delade leendet som sprack upp i mitt ansikte när våra blickar möttes. Oavsett vad så var vi ju så bra vänner på den där tiden. Vi delade så många fantastiska stunder. Så många skratt. Skratten framför allt. Han hade en förmåga att få mig till att skratta åt de fånigaste sakerna och jag kan fortfarande inte äta apelsiner utan att tänka på honom och hans usla skämt om dessa runda läckerheter.
Han drog den häpnadsväckande vackra flickan intill honom närmare och beskrev henne som hans "underbara flickvän." Hon kysste honom och jag såg hur perfekta de var tillsammans. Jag hade sett dem tillsammans i ungefär en minut och fick redan känslan av att de skulle gifta sig med varandra. De skulle skaffa barn ihop. Och ett stort hus. Och varje tisdag skulle de springa tillsammans och hålla sig i form och vackra tills de blev mycket äldre än genomsnittet. Det fick mig att känna mig liten och jag skämdes över mig själv där jag stod i min stora kofta, min cigg i mungipan och gapande hål i hälarna på mina gamla skor.
När vi utbytt fraser om att vi har bråttom till en buss och att vi måste ses på riktigt snart så skyndar jag iväg. Jag intalade mig att jag var glad för deras skull, de var ju så otroligt vackra och oåtkomliga i sin lilla rosa bubbla, men duggregnet på mina axlar var plötsligen så väldigt mycket tyngre nu.