marionetter dansar efter min pipa

Den lilla gruppen människor ställer sig och poserar fult med tungor ute och fingrar i luften framför mig då jag erbjudit mig att vara den som fotograferar, och då står utanför bilden. Står utanför minnena. Utanför skådespeleriet.
"Du måste kunna anpassa dig, John."
Varenda genomskinliga människa vet ändå att bilden bara ska tas för att kunna lägga ut på något socialt nätverk, så att deras utomstående vänner ska se hur fina människor de är. Hur många vänner de har. Vilken gemenskap de får vara med och dela. Det syns ju inte på fotot att allt är på låtsas med våra egenhändigt byggda kulisser och våra halvtaskiga skådisar!
Fniss-Klick-Blixt.
De flockas kring mig och min nikon, likt djur runt sitt byte. Djur. Det är precis vad de är. Några slags lägre stående primater. Deras sätt att göra rätt av fel skäl. Hur de ler, ställer sig in och försöker låtsas att de överhuvudtaget bryr sig en gnutta om hur någon förutom de själva mår, vad de gör eller vad de inte gör.
Nåja, visst har väl även jag varit lockad att dela denna falska gemenskap. Men jag letade upp den fetaste målarburk jag kunde hitta på vinden och målade dit lite personlighet, lite ärlighet, lite färg i mitt genomskinliga jag.
Jag ser på fotot. Deras tindrande blickar. Gråter de?
- Gråter ni? frågar jag gruppen med hög röst för att överrösta deras småsnack som bildats i klungor runt om mig.
De flesta ignorerar mig. De har inte hört något. Mina ord gick rakt igenom deras genomskinliga, kladdiga jag. Någon annan dunkar mig i ryggen och skrockar något om "för rolig, du!"
Jag är jävligt rolig. Orolig. Nej, inte orolig. Jag skiter nog i vilket. Det är tid att gå, men på väg härifrån vill jag riva ner kulisserna. Experimentera lite. Se vad som händer när djuren släpps ur buren.
Allt som behövs är ett litet ord här, ett "hon sa.." där, och sen är gemenskapen krossad.

Jag suckar över min egen dumhet. Att jag inte tänkte längre än såhär. Det är ju en självklarhet. Sådant har man fått inlärt sedan dagis.
Det enda som inträffar är att en ny pjäs spelas upp på vår teater. På två minuter har de nya kulisserna blivit utformade till den nya, mer aggressiva och underhållande pjäsen. Det borde jag ju vetat. Det är ju självklart. De njuter till och med av det.
Jag lämnar gruppen som nu blivit två olika grupper till ljudet av vapen. Fast ska de leka kan de väl iika gärna leka något som vi andra faktiskt uppskattar att bevaka. Och de tycker att det här är roligare. Det syns, trots att de hävdar annat.
Jag tar ett foto på de spottande, skrikande och rödblossande människorna som står vända mot varandra. Jag lämnar platsen fort. Nu har även jag lekt färdigt med dem. För idag.