tankestjälare.

S.
När jag var liten trodde jag att man var tvungen att plocka upp skräpet från knallpulvret, för att det annars skulle komma flodhästar som åt upp det och sedan sprängdes. Jag var alltid så ordningssam. Det är jag inte längre, även om jag ofta vill tro att jag är det. Men nej, så är det nog inte längre om jag ser på mig själv med öppna ögon. Det gör man ju inte så ofta i och för sig. Läste dessutom någonstans att man bara kan betrakta sig själv fullt rättvist om man trycker i sig sådana där magiska preparat först. Synd det där, att det ska vara så svårt att bedöma sig själv. Har ni någon gång försökt minnas hur ert eget ansikte ser ut förresten? Det är nästintill omöjligt. I varje fall lyckas jag aldrig. Det slutar alltid med att jag minns hur jag ser ut på någon bild som jag sett av mig själv. Då kan det gå, men inte ens då funkar det alltid. Ibland kan jag minnas hela bilden, förutom mitt eget ansikte. Där blir bilden i mitt minne bara vit och genomskinlig. Vad beror det på egentligen? Jag menar, hur många gånger om dagen ser jag inte mig själv i en spegel?
Stirrar jag bara rakt igenom den alla gånger?

L.
Det är inte smärtan i sig som jag vill stanna i. Det är inte så att jag uppskattar att sitta och hata mig själv på busstationen och stirra tomt på gruppen av människor som alla ser ut att ha blivit utspydda från ett svettigt kontor. De står där i sina gråa kostymer och mönstrade slipsar och drar dåliga fräckisar som alla redan hört men ändå skrattar åt. Det är inte så att jag uppskattar att vara bitter och sitta och förbanna dem i mitt huvud, inte alls. Inte heller uppskattar jag smärtan av den anledning att jag får äta hur mycket socker jag vill utan dåligt samvete, nej, så är det inte heller. Kanske är det på grund av uppmärksamheten, tänker ni. Men återigen, nej. Uppmärksamheten är inte det jag strävar efter när jag håller fast i de gamla känslorna. Det är inte därför jag så desperat klamrar mig fast i smärtan, gör mig själv illa med minnen och intalar mig själv att jag fortfarande är sårbar och svag. Jag förstår att ni inte förstår mig just nu. Men jag ska förklara. Om jag accepterar att jag mår bra, har accepterat och kan leva vidare så är det ungefär samma sak som att tappa hoppet på att det någonsin skulle kunna bli som tidigare. Innan det onda.
Acceptera att jag aldrig någonsin kommer kunna återuppleva minnena som en normal tonåring. Att viruset i mig gör mig annorlunda.

T.
Musiken dunkar högt i snäckorna i mina öron och jag kan inte låta bli att gå i takt till musiken. Jag går snabbt, bestämt och rakryggad och kommer plötsligt att tänka på den där pojken jag kände för några år sedan. Eller att säga att jag kände honom var väl en överdrift kanske. Hade ju bara träffat honom en gång och den gången delade vi ingen djupare konversation. Men några veckor senare började vi smsa och snackade en hel del. Båda verkade behöva någon att berätta saker för. Någon som man sedan inte behövde umgås med eller bry sig om alls ifall man inte kände för det. Bara veta att någon var mottagare av info angående våra liv var skönt, det tyckte vi båda. Hans problem var dock väldigt mycket större och tyngre än mina. Efter att ha utbytt tankar, känslor om allt jobbigt i ord insåg jag snart att jag inte skulle orka med att lyssna på vad han hade att berätta länge till. Det var helt enkelt för mycket, och jag behövde se efter mig själv. Så jag slutade helt enkelt lyssna på hans berättelser, för min egen skull.
Såhär i efterhand så hoppas jag bara så innerligt att han slog tillbaka till slut, riktigt hårt.