fan vad rent.

Tankar kring döden och om att inte kunna göra mer än säga förlåt.
Reinkarnation, kanske?
Kan tyckas så onödigt att frukta döden i hela livet, för att bara finna ett nytt liv därefter.
Inte bara kan tyckas, utan så tycks det inser jag.
Att inte kunna göra mer än säga förlåt, och någon som påstod att detta var den värsta känslan.
Vilket jävla skitsnack. Att intala sig själv att vara en sådär god människa som ser till andra före en själv.
Finns inga sådana människor.
Att tro det är ju inte mer värt än min gamla disk som luktar fimp och tomater.
Inte för jag röker, men det känns rätt att tända cigg efter cigg när regnet faller.
Hade kunnat vara i Paris, i New York. Eller åtminstone i Halmstad.
Kanske på en fönsterbräda tillräckligt stor för två?
Vi hade kunnat göra allt fult i världen med mål att finna det vackra.
Skrattar och inser att jag redan funnit det vackraste, men fan vad fult det var.
"att förstöra för sig själv är det enklaste i livet"
Ni kan fortsätta dansa till er dansmusik, men jag ska käka schnitzel.
Utan någonting till.