ett skratt

Vi har solen i ansiktet och på radion spelas någon gammal låt man hört tusentals gånger men ändå inte vet namnet på. Jag rättar till klänningen över benen som jag så fint lagt i kors.
- Tjejslagsmål måste vara det fulaste gud har skapat, säger du med ett leende på läpparna.
Jag skrattar till lite och tittar på dig.
- Du tror väl inte på gud?
- Nej, det är klart jag inte gör. Man kan väl inte tro på någon som skapat tjejslagsmål, svarar du och stirrar ut över sjön som glittrar utav höstsolens sken.
- Du säger emot dig själv en gnutta när du säger sådär, säger jag och låter även min egen blick vandra ut över glittret.
- Jag säger inte emot mig själv. Det är helt logiskt.
Jag låter bli att fortsätta på ämnet, jag vet att du ändå aldrig skulle ge dig. Precis som den där gången du läst att det fanns asbest i kritor och vägrade ge dig när jag förklarade att så inte var fallet.
Men Fredrik var sån där, vägrade att ha fel och trodde på allt han hörde, så länge det inte sa emot det han först hört eller trott. Varför var jag egentligen vän med honom?
Jag drack ur det sista i min kopp och frågade om vi skulle gå och du nickade och knäppte din jacka. Vi gick ut från uteserveringen där vi suttit, trots att det egentligen varit lite för kallt för det. Men vi hade konstaterat att det troligen kunde vara den sista dagen vi kunde sitta där ute innan caféet skulle stänga igen uteserveringen över vintern och hade därför ignorerat de kalla vindpustarna som då och då kändes.

Vi vandrade bort från sjön och caféet och in mot stan och din lägenhet. Vi vandrade i tystnad. Vi lät liksom vinden, solen och löven på kullerstenen tala för sig själva i den vackra, sorgliga och doftande hösten. Dagen som började gå mot kväll.

Vi anländer till din port och du fumlar fram dina nycklar ur jackfickan.
- Ska du med in? Vi skulle kunna kolla på någon film eller något?
- Nej, jag ska nog dra mig hemåt, svarar jag och skrapar lite med foten i marken,
- Men Stina, fan. Kan du inte stanna en stund?
Jag tittar upp mot Fredrik och ser vad han tänker. Jag blir lite illa till mods men trycker undan den känslan.
- Jag ringer dig Fredrik, jag lovar.
Han ger mig en mörk blick och går sedan in genom porten.

När jag öppnar min egen port och känner värmen slå emot mig tänker jag smått irriterad att Fredrik alltid ska överdriva allt. Vad tror han om mig? Jag är väl vuxen nog att ta hand om mig själv. Varför är jag egentligen vän med honom?
Jag småspringer upp för två trappor och öppnar dörren till lägenheten som luktar instängt och damm. Klär av mig jackan och halsduken och slänger det på golvet i hallen innan jag fortsätter in i köket. Jag öppnar det tomma kylskåpet och suckar. Vad förväntade jag mig egentligen? Jag sätter mig på den turkosa köksstolen som jag och min syster målat om för något år sedan när jag precis flyttat in. Jag sträcker mig bort till min radio som står på bordet. Hur tänkte jag när jag köpte den? Den är ju sjukligt ful. Nej, just det. Det var den där gången jag intalade mig att den var fin och retro och sådär, bara för jag var fattig och skiten var billig. Så var det. Men när jag trycker igång den och får höra lite Beatles så tycktes den ändå bli en gnutta finare igen. Jag vrider upp volymen och går in i badrummet och börjar tappa upp vatten i mitt badkar.

Jag ställer mig och betraktar mig själv i spegeln till ljudet utav Beatles och vatten som rinner ner i badkaret. Jag blir inte glad utav det jag ser. Jag står likt ett barn och gör grimaser och sliter i håret. Jag suckar och hämtar en tändare för att tända ljusen på badkarskanten och får med mig en cigarett på vägen dessutom.
Jag börjar långsamt klä av mig min klänning och när jag står naken är badkaret fyllt nästan till kanten och jag vrider av vattnet. Jag tänder alla ljusen, släcker lampan i badrummet och tar upp cigaretten som jag lagt på toalettlocket innan jag långsamt kliver ner i det varma vattnet.
Jag tänder min cigarett och struntar fullständigt i min jävliga hyresvärd som alltid är så noga med att påminna mig om att jag absolut inte får röka i lägenheten när jag stöter på honom. Den jäveln har ju ändå inte fixat den nya spisen som han lovade mig för ett halvår sedan.

I det svagt upplysta badrummet är alla känslor dubbelt så tunga. Jag fnissar lite när jag upptäcker att jag har råkat aska i vattnet jag ligger i. Så jag släcker cigaretten och slänger fimpen på det rutiga badrumsgolvet. Jag skrattar igen och känner det växa i mig. En slags galenskap. En känsla. Jag mår dåligt. Jag hatar mig själv. Men kan inte förmå mig att göra annat än skratta.
Jag släcker nu alla ljusen och andas in utav mörkret. Låter det fylla mig. Någonting i min hjärna berättar för mig att de där pillerna jag har i badrumsskåpet, det är nu jag borde ta dem. Tugga i mig dem som min psykolog säger att jag borde. Men jag låter bli. Jag är galen, och jag njuter av det.
Jag ställer mig upp i badkaret. Känner mig smått ostadig, men struntar i det och tar upp schampooflaskan från den lilla korgen på väggen. Jag öppnar flaskan, luktar i öppningen på den och häller prövande ut lite av det kalla citrondoftande innehållet över bröstet på mig själv. Fnissar återigen och häller sedan ut nästan halva flaskan i ansiktet på mig själv innan jag släpper flaskan och låter den falla ner i vattnet. Jag gnuggar in krämen i ansiktet. I ögonen. Särskilt i ögonen. Det svider och jag skrattar högt.

Jag slungas plötsligt tillbaka till verkligheten när ringklockan högt ljuder. Det är någon vid ytterdörren. Jag kliver ur badkaret och tänder den starka lampan i badrummet och känner hur ögonen svider riktigt rejält nu. Jag går ut i hallen och mina fötter göra blöta fotspår där jag står och sträcker mig efter handdukarna i skåpet. Jag får ner en handduk, sveper den runt mig och känner mig illa till mods och överväger att strunta i dörren och låtsas att jag inte är hemma. Jag kan ju inte öppna dörren halvnaken med illröda ögon. Men går in i köket, stänger av min radio och går sedan tillbaka och öppnar dörren.
Utanför dörren står Fredrik och jag känner hur han skänker min hjärna lugn. Han betraktar mig. Mina ögon. Han går förbi mig i dörren, in i köket och börjar utan ett ord att stöka runt därinne. Jag går in i mitt sovrum och tar på mig underkläder och en för stor tröja. När jag sedan kommer ut i köket ser jag en tom plastkasse på bordet, två koppar, två assietter och Fredrik som står och skär upp fikabröd.
- Du skulle ju ringa, säger han utan att titta på mig.
- Jag badade, svarade jag och log åt hans vänlighet,
- Jo, det ser jag allt, för att inte tala om att jag känner det på lukten, sa han och vände sig om och ställde korgen med fikabröd på bordet mellan kopparna.

Han kramade om mig och jag kunde inte låta bli att börja gråta.
- Jag är galen, Fredrik, viskade jag till honom.
- Jag vet det. Men nu ska vi fika. Sen kan vi prata. Hela natten.

Just det, det är därför jag är vän med honom minns jag plötsligt och ler.