Någon som ville hjälpa mig sa en gång det är okej att ta en kort paus från livet ibland, så länge man inte gör det för ofta och att man ser till att man kommer tillbaks i tid. Det här känns dock inte som en semester. Jag tror jag istället fick sparken från mitt liv.
Jag började skriva ett blogginlägg igår om hur det känns som att allting är på paus nu som att den korta perioden jag hade av lycka frös ner allt som fanns kvar av mig när den var över, och att jag nu väntar på att mitt riktiga liv ska börja igen. Det kändes som att jag låg i en dvala, men som jag skrev om igår började saker sakta röra på sig. Jag sov fortfarande, men drömmen jag hade var vacker nog att jag inte ville vakna än; jag ville få fortsätta drömma, i alla fall en liten stund till.
Så blev det dock inte. Jag blev väckt igår och jag tvingas nu att inse att det inte kommer finnas någon ny magisk tid som plötsligt kommer läka allt igen, i alla fall inte än på länge. Det jag försökte sova bort kylan och tomheten måste jag acceptera som mitt riktiga liv nu. Det finns inget att vänta på; man kan bara stå ut och ta alla chanser till lycka man kan få. Men jag är rädd.
Jag är rädd för att logga in på Emocore efter allt som har hänt här. Jag sitter framför min dator och är genuint rädd för vad jag ska se på skärmen och med en klump i magen i väntan på vad jag kommer få läsa härnäst. Jag vill bara inte göra saker värre. Snälla låt mig inte göra saler värre.
Någonting är så väldigt, väldigt fel men jag vet ännu inte vad det är eller hur jag kan fixa det. Jag försöker bara stå ut och inte missa de få chanserna som finns.
Every time i face the truth I need to hide inside my little pill
Out of sight and out of mind , out of place inside this world.
Jag har ofta sett solen och månen som himlens ögon, och stjärnorna är deras tårar. Solens varma strålar, dock, är en utsträckt, värmande hand.
Aska. Aska har krälat ner i jorden som sedan blivit dränkt i ett regn av syra. Frost trycker ihop och kramar ut det sista livet som fanns kvar och när våren kommer är allt man kan se en död fläck ett ärr som täcker jorden där det en gång fanns så mycket potential; ett vackert löfte vilket nu ligger begravt under lager av aska och syra, utom synhåll och sedan länge bortglömt.
Men ibland värms jorden av en vårdande hand, och när man långsamt öppnar sina trötta ögon inser man att till synes från ingenstans har det uppenbarats en varelse som bär på något du själv tappade när vintern tvingade in sina klor i din ohärdade hud främlingen för med sig hopp.
Är det för sent? Är jorden föralltid förgiftad och bitter? Jag vet inte, men någon har hopp nog att försöka, hur meningslöst det än kan verka, så sina frön i köttet världen, och du själv, har glömt fanns någonstans där under dina ärr.
Det vore galenskap att ha förväntningar. Det känns nästan som ett sjukt skämt att ens kunna drömma, men något finns där. Främlingen har gett dig hopp.
Wer war der Thor, wer der Weise? (Who was the fool, who the wise?)
Wer der Bettler oder Kaiser? (Who the beggar or the Emperor?)
Ob arm, ob reich, im Tode gleich. (Whether rich or poor, equal in death.)"
Att se ansiktet framför mig väcker en ilska, eller kanske en avundsjuka, men jag känner inte personen. Jag vet inte ens något om vem den är, men jag upplever hat när den står framför mig.
Jag känner den inte. Jag hatar den.
Det har fått mig att tänka på vad jag hade, dock, vilket i sig väcker en sorg, men det har också fått mig att tänka på vart saker skulle ha slutat om de faktiskt hade fortsatt. Det låter kanske som en galen fundering eftersom det är en sak man aldrig med säkerhet kan veta, men jag tror att jag skulle kunna gissa.
Alla blir vi snart ensamma igen.
Inte längre kommer jag låta min frälsare förblinda mig.
Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis
'What we were, you are; what we are, you will be
'If I become human, I'll never be with my father or sisters again.'
'That's right. But you'll have your man. Life's full of tough choices, innit?'
Saker gick inte riktigt som planerat.
Förändring blev det ju, vilket nästan alltid är skönt i mina ögon, så länge det är jag som förändras, men kanske inte riktigt som jag ville ha det. Som tur är kan man göra om det och rätta till det som blev fel. Jag önskar det gällde resten av livet med.
Mitt havsfärgade hår fick mig dock att reflektera över en av mina favoritsagor, den om sjöjungfrun som står inför det svåra valet mellan sin natur och mannen hon älskar (och det var inte Disney som uppfann berättelsen, tro det eller ej). Hennes hjärta vill upp hur havet men hennes minnen och säkerhet håller henne tillbaka. Jag antar att jag genomgår något liknande, bortsett från att det är mig själv jag måste övervinna för att komma bort (rädd för havet som jag är gillar jag dock att fantisera om att det är en sjöjungfru jag ska bli istället för tvärtom).
Det är jobbigt att känna att man inte duger. Att man inte är snygg nog. Att man inte är intressant nog, eller rolig nog, eller rik nog eller vad helst annat som man resonerar vara avsaknaden som håller en tillbaka. Oftast känns det som en symfoni av brister.
När jag var hemma hos P skrev jag en lista på allt jag saknade i huvudet, men P lyckades skaka bort mitt tvivel och för första gången på så länge jag kan minnas kände jag att jag kanske förtjänade uppenbarelsen jag hade i min famn.
Men nu står jag återigen på strandkanten igen och önskar att jag kunde dyka ner till mitt nya liv som sjöjungfru.
Havsvarelsens fjäll reflekterar så underbart strålarna ifrån solen de aldrig kan överleva ett möte med.
Det gör mig så glad när du tittar på mig så varför är jag så ledsen?
När jag var ett litet barn och hade tråkigt om dagarna tittade jag ibland på myror och andra insekter som krälade fram längs marken. Jag la mig inte i vad de sysslade med utan bevakade dem bara tyst. Jag trodde aldrig att jag en dag skulle vara den insekten. När jag träffade dig trodde jag aldrig att du skulle kunna vara så stor och skrämmande. När jag träffade dig trodde jag att jag själv var större.
När jag träffade dig hade jag fel.
Jag saknar när du var en man av få ord. De talade så mycket bättre än tystnaden.
Alla byten är lyckade tills du upptäcker hur mycket du behöver vad du nu saknar.
Det P gjorde var bra för mig. Det P gjorde var bra för mig. Det P gjorde var bra för mig. P var bra, P var bra, P var bra. Bra, bra bra, perfekt, perfekt, perfekt.
Så varför sitter jag i min nya klädsel med mina nya vänner och hatar allt jag inte har? Varför var P tvungen att lämna mig bakom sig?
Förändringen sker fortfarande på fredag, allt jag önskar är att vore det mitt förflutna, eller åtminstone mina känslor, som skulle förändras. Kanske formas de genom min framtid? Kanske hittar jag svaret i botten av den här kannan vodka med en skvätt juice i? Kanske har jag glömt varför jag drack ikväll när jag vaknar imorgon.
Just nu hoppas jag på det sistnämnda.
Att tänka är att minnas. Det är därför vi uppfann ett sätt att dricka oss dumma.
Personen i spegeln kan antingen vara personifierad av ångesten du har känt tidigare eller hoppet om vad du i framtiden kommer kunna vara.
Jag vet att mitt förra inlägg handlade om förändring och framåtblickande, och jag står fast vid det, men ikväll vill jag skriva av mig angående att behålla något inombords. Jag träffade en speciell person för ett par veckor sedan, en person jag redan har bloggat om förut, men nu när det är dags igen känner jag att personen förtjänar att vara en person med stort P: Personen P. Jag tror inte att P någonsin kommer läsa det här, eller någon annan del av min blogg heller för den delen, men även om P har slutat bry sig (om P någonsin brydde sig alls) så vill en del av mig hålla det anonymt kanske mer för min egen skulle än för P.
När jag åkte och träffade P hade jag en viss klädsel på mig, och en nästan obefintlig sminkning. Mitt hår var borstat men annars orört och jag täckte så mycket av mitt huvud som möjligt med en pösig svart mössa. Skjortan jag hade på mig, samt den obligatoriska svarta slipsen, var en klädsel jag intalade mig själv skulle visa för P att jag brydde mig och hade lagt ner möda på mitt utseende. Håret var däremot distinkt icke-stylat och täckt av en mössa för att jag skäms över mitt hårfäste och jag ville dölja det utav rädsla att P skulle ogilla mig om P såg hur mitt hår verkligen ser ut. Jag var osminkad dels för att mitt smink hade blivit stulet dagen innan, men trots att jag blev erbjuden nya alternativ av en vän så valde jag ändå att framstå som högst spartanskt. Inte för att jag trodde att en extrem sminkning skulle skrämma bort P utan för att jag var för rädd för att bli stirrad på för att kunna göra något mindre diskret med mitt ansikte.
Vart vill jag komma med det här? Tja, om du har kollat igenom mitt galleri så kan du själv se att personen på bilderna skiljer sig väldigt mycket ifrån beskrivningen ovan. Personen du nu kan se är människan P fick mig att våga ta fram. P ändrade mig inte, per se, men P lärde mig att våga försöka. Jag gillar det nya jag eller, rättare sagt, jaget som alltid har funnits under ytan men aldrig har vågat fram och det är lätt att säga så du har blivit mer ytlig, men det handlar om mer än det. Det är inte ytlighet att våga att visa sig som man vill se sig själv och det är inte fåfänga att kämpa för att gilla personen man ser i spegeln. P har lärt mig det, och även nu veckor senare när P inte längre är öppen för kontakt med mig längre, i alla fall inte för stunden, så håller jag ändå fast vid det P har lärt mig; det P lärde mig om mig själv.
Tack P. Du kommer aldrig att själv läsa det här, men jag kommer för alltid att vara tacksam för personen du har hjälpt mig att börja våga vara.
Narcissus dog tillsammans med sin spegelbild; jag lever tillsammans med min.
Ditt sanna jag kommer alltid att vara den du är nästkommande timme.
Mycket har hänt på sistone, i form av vad jag gärna skulle kalla för en förvandling, men snart kommer mycket att ändras igen. Det är inte bakåt vi ska gå dock i alla fall inte än på länge utan framåt mot ett mål jag inte vet om jag är modig nog att nå. Precis som processen jag har genomgått på sistone kommer även den här att synas tydligt på utsidan, men precis som tidigare kommer nog den största skillnaden att vara vart jag är inombords.
För länge sedan hade jag brunt hår, på tiden då mitt liv var outforskat. Det blev svart när jag för första gången hittade någon att lyda, och sedan rött när jag vågade ta initiativet för att försöka bli mer nöjd med mig själv. Min läpp blev besmyckad med ringar när jag var lämnad ensam och inte visste vem jag ville vara eller vart jag var. Nu ska både håret och läpparna förändras igen, men jag hoppas att det är för att jag kommer hitta något vackert igen. Änglarna måste förbli änglar; den här gången vill jag träffa en människa igen. Jag vill hitta någon att bara vara mänsklig med den mystiska, okända personen och mitt nya, förvandlade jag.
Röd är gryningen, blå är dagen.
Och vad kommer efter det?
Han var för ung för att höra om mörkret; bristen på svar var hans oskyldighet.
Du märker aldrig hur trång din garderob egentligen är förens du försöker gömma dig i den.
Det finns många anledningar att gömma sig; vi är alla rädda för något. Oftast oss själva. Jag antar att det på sätt och vis är mig själv jag gömmer mig ifrån, men det vore mer sanningsenligt att beskriva det som att jag gömmer mig ifrån vad jag känner för någon annan (eller flera andra för att vara ännu mer ärlig).
När jag var yngre gömde jag mig från många sidor av mig själv: att jag ibland hade romantiska tankar om andra pojkar, att jag hade en undangömd feminin sida, att jag egentligen kanske inte är den jag låtsas att jag är Men det var lätt att gömma sig på den tiden eftersom det då inte fanns någon som letade att vinna i kurragömma är lätt utan en motståndare men nu är det annorlunda. Kanske inte för att någon runt mig gräver vidare djupt i mitt liv utan snarare för att det plötsligt handlar om min relation till andra. Hur mycket vågar jag berätta? Hur långt kan man jaga någon? Hur mycket vågar man lita på någon?
Jag gömmer mig själv ifrån de frågorna, och jag gömmer mig ifrån de människorna jag vill ställa frågorna till. Är jag en ynkrygg eller är jag bara mästare på kurragömma?
Skatten som är omtalad men aldrig beskådad är den som väcker störst intresse.
Ibland går man framåt inte på grund av sin egen vilja eller beslutsamhet utan av den enkla anledningen att man är vilse.
Även när man lämnar något stort bakom sig kan det vara svårt att intala sig själv att man går framåt i en markant mening. Dimma är ett diffust ord som säkerligen har olika metaforiska meningar för alla er som läser det här, och även för mig, men i mitt fall så beskriver det en slags förvirring; att inte veta vart man är. Även utan dimman är det svårt, om inte omöjligt, att veta säkert vart man är på väg, eller kanske ens vart man önskar att man var på väg. Ibland undrar jag om jag kan se mitt förflutna. När jag känner efter hur jag mår just nu så känns det inte som det.
Det är lätt att falla i fällan att man funderar för mycket på vad som kunde ha varit om man bara hade gjort en eller två saker annorlunda, men jag försöker att undvika det. Ibland tänker jag dock på vad jag en gång hade. Jag försöker att inte vara allt för sentimental när jag tänker sentimentalitet och ångest är hur man hamnar i dimman från första början och jag har upptäckt att det kan hjälpa att tänka på de som inte längre finns i ens liv som om de vore änglar; inte för att glorifiera dem eller för att sätta dem på en piedestal, men för att det är ett sätt att intala dig själv att de kanske aldrig var verkliga från första början.
Det finns människor jag måste tro inte var verkliga för att kunna sluta sakna dem.
Ibland är det i det klara dagsljuset de värsta monstren uppenbarar sig.
