Att ha haft en våldsam kväll på sitlla vatten

8 juli 2014 kl. 22:51

---

"Step away from the ledge
I think there are more of us coming"

---

Sömn har mig varit ett pussel utan tydbara bitar på sistone. Jag menar, jag har sovit, men aldrig där eller när jag förväntat mig. Jag tror minst hälften av alla läsare här lider av någon form av sömnproblem, antagligen du med, och jag tror inte heller att mina är värre än dina utan hoppas mer på att meningen "sömn har mig varit ett pussel utan tydbara bitar på sistone" ska få en automatisk översättning som säger något i stil med att "just nu är det svårt att säga vart drömmar slutar och minnen börjar," och att det är en naturlig tanke för dig - att vi på något satt kan tala ett gemensamt språk.

Det som just hände vet jag dock med överväldigande säkerhet var sanning; eller åtminstone att det jag nu känner som minne i alla fall var min fullständigt verkliga upplevelse.

Jag somnade precis när jag beslutade mig för att jag skulle ta och gå till Konsum innan lunch och vaknade nån gång då jag yrvaket insåg att "idag" förvandlats till "ikväll" och jag tog en promenad för att... Vakna till? Eller sömna till? Vad som än krävdes för att det stadiuet jag nu befann mig i, vilket det nu var, skulle övergå till något mer behagligt. På vägen hem, strax utanför mitt hus, såg jag tre vuxna (två män - en lång och spinkig, en lite mer kort och kompakt - och en kvinna) sitta vid ett parkbord på gräsmattan. Den breda killen roppade "hej! Hörrudu! Kom och sätt dig hos oss för fan!" och jag ljög instinktivt om att jag var tvungen att göra något viktigt och vände ryggen åt. Sånt händer ibland. Jag gillar ibland att tänka att ming värld är som jag gör den, men ibland slits pappret där vi målat våra fantasier och drömmar från vårat ansikte och vi tingas att ge upp idéen om något som verkligen någonsin kan kallas för "vårt," och när det allt som oftast händer är min reaktion att gå hem, lägga mig under täcket och låtsas. Låtsas att jag låtsats att någonsin har varit annat än på låtsats.

Men inte idag.

Jag borstade håret och jag gjorde något jag aldrig gjort innan. Jag gick tillbaka ut.

Jag ljög om att min lögnaktiga plan hade ändrats och att jag kunde hälsa. Vi drack öl. Vi rökte - för mig för första gången sen jag var tonåring. Vi pratade. Mest om alkohol och droger, men mycket om mig. Jag hämtade en gitarr och dom spelade och sjöng. Jag fick det förstått att precis som att folk ibland dömmer ut mig för att jag är annorlunda så hade de också blivit utdömda. Killarna hade varit i maffian. En hade ett märke efter där någon hållt honom nertryckt med gynningen av en pistol. "Precis som jag visste så vågade han inte göra något så jag lät honom trycka och sen fick han smaka." Vi jämförde ärr. De berättade om lumpen, om fängelset, att vara fullständigt utanför. Jag berättade om mig och jag grät. Kvinnan och den smala mannen tröstade; den breda blev arg. Han var arg för att när någon mår dåligt så vill han se till att en annan person mörjar må dåligt. Någon han kommer göra illa fruktansvärt mycket. Förhoppningsvis någon stackare som inte var helt oskyldig. Han gav mig hash att röka och till slut slutade jag darra.

Då började skrikandet.

Inte på mig - de höjde aldrig rösten mot mig, annat än när de ville förtydliga vad de skulle vilja göra mot "någon jävel," men den breda började skrika på den långa och den långa gillade det inte. Han skakade min hand flera gånger och berättade att dom gillar mig och att han hoppas att snart ska saker bli bättre för mig. Under tidien skriker den breda att han har ältat lögner och att han snart kommer råka jävligt illa till. Den långa mannen ler men jag ser i hans ögon att han inte gillar det här. Kvinnan fick tårar i ögonen. Jag gillade det inte.

Jag ursäktade mig och jag sprang hem. Jag sprang hem och jag skrev ner allt för att jag i morgon ska vara säker på att mitt minne faktiskt är sant. Jag skrev ner det här för att jag måste få veta. Jag måste få veta det jag en gång vetat och jag måste veta vilka misstag jag ska våga upprepa.

---

Take a look in my eye and you will see fear. Not mine, but all your pussy-ass phobias and fears that come alive when look at me.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---

Logga in för att kommentera

bogjaevel Kille, 32 år

Jag tycker det låter som en fin upplevelse

19 februari 2015 kl. 21:13

voldemort99 Kille, 26 år

Det verkade som en mycket intressant kväll! <3

9 juli 2014 kl. 01:13