Who am I to say, be it in summer or during thundering rain, that you can't be having a sunny day?
Jag trodde nästan att jag hade somnat till där jag låg men det var antagligen bara ett långt ögonblick som kommit och passerat för himmelen log samma varma leende som innan jag stängt mina ögon. Min dag var solig, precis som dom senaste dagarna hade varit. Igår regnade det på kvällen men det var för mig fortfarande en solig dag för jag hade kunnat spendera det runt hans leende; hans genast smittsamma charm. Han hade blicken fäst mot TV:n men jag lyckades glimta lite då och då att han såg ner på mig där jag låg i hans knä med mitt ledigt skurna linne och ett halsband som rasslade till när jag rörde mig för mycket (eller kanske när han gjorde det eftersom jag var som passagera på hans kropp). Jag hade haft det på mig det i ett par dagar i sträck nu, sedan han satte det på mig, och just då ville jag att han aldrig skulle ta av det.
Jag tittade ut mot himlen igen och lät ännu ett långt ögonblick passera. Kanske skulle jag ta en liten tupplur i hans knä, för jag vet att när jag än vaknar så kommer det vara till en solig dag.
"But my dreams they aren't as empty
As my conscience seems to be"
"And it's been awhile
Since I can say that I wasn't addicted
And it's been awhile
Since I can say I love myself as well"
"An old lion, the former king of the plains, was laying old and dying in his den. All the other animals, scared of the king in the past, circled around his form and jeered at and taunted him. "You used to be a king but now you are frail and dying. We used to be weak but now we are stronger than you" shouted a desert fox.
The old lion, mustering his last strength, rose up and spoke upon the pack of critters before him - rabbits he could no longer hunt, hyenas he could no longer chase away, vultures who would now descend upon every carcass and gophers and boars who would now go unhunted - and he told them:
I might be old and dying now, but at least during the time I lived, I was alion.
Det var länge sedan jag hade ett riktigt mål. Det var längesedan jag kände att jag ville något alls. Det var länge sedan jag kände att jag brydde mig.
It's been a while.
And I am myself to blame.
Men kanske - bara kanske - vill jag vara ett lejon. Kanske så vill jag dö stolt.
Kanske vill jag dö utan ångest av vem jag var.
Kanske kommer jag dö utan rädsla eller sorg.
Kanske är jag ett lejon.
"And it's been awhile
Since I could hold my head up high
And it's been awhile
Since I said I'm sorry"
"I Wish I'd died instead of lived
A zombie hides my face
Shell forgotten
with its memories
Diaries left
with cryptic entries
And you don't need to bother;
I don't need to be
I'll keep slipping farther
But once I hold on,
I won't let go 'til it bleeds"
"Jag tror att det aldrig kommer sluta göra ont " ord vi alla har fått, och kommer fortsätta få, höra tills våra öron begår harakiri och hjärnan för alltid blockat ut den meningen från dess ordföråd. Men, trots att jag har hört den frasen så ofta från så många olika människor, så kan jag faktiskt inte säga med full klarhet vad de menar med det. Jag ser två logiska alternativ:
1) Vad som nu inträffat som har fått dig att känna den här smärtan i hjärat kommer aldrig att gå över.
2) Vad du nu genomgår kommer att hända igen, för livet fortsätter och ibland, även i ett bra liv, så kommer dåliga och smärtsamma saker hända i alla fall då och då.
Jag kan inte hjälpa att känna att alternativ 2 är det mer intelektuella av de två, medan 1 är en väldigt stor emotionell upplevelse, som kan vara rent traumatisk, men som kankse, som alternativ 2 implicirar, må vara det första steget mot ett nytt liv, eller snarare än ny syn på vad livet är och vilken makt det har att påverka oss.
Varför rablar jag på om all den här semantiska skiten? För att jag om är ärlig så har jag inte mått bra den senaste veckan. Faktum är att jag tror att jag genomgår en fas av mitt liv då jag har fallit ner i alternativ 1-tänket. Just idag (därav namned sanningsserum - en ledtråd att vad jag kommer säga är min fullständigt ärliga attityd om det jag skriver just nu:
Jag ska säga genast att jag absolut inte har snubblat tillbaka till P och börjar gräva upp något tidigare förhållande; personen som jag nu känner mig förådd av var en person som försökte övertala mig om att min relation till P kanske inte var så hälsosam. Det var en person som sade till andra vänner att "om du gör illa Ash på något vis så kommer jag bokstavligen att mörda dig." Jag tror att det funkar för ingen i den gruppen av människor har någonsin gjort mig heller. Det hade inte den här personen heller, tills nyligen. Två gånger gav personen upp kontakten med mig utan att förklara varför eller vad som hänt. Personen kom senare tillbaka och sa att hen ändrats och att det bara var en "dålig fas" av hans liv.
Mina känslor tycks ändras från minut till minut - från sekund till sekund - men det känns för mig som omöjlgt att bryta mig loss från kedjorna hen de senaste åren har virat kring mig, och när det nu verkar vara över så kommer jag att sjunka igen. Inte till min döds - det här inte något slags självmords brev av något slag - men jag tror att smärtan jag redan känner kommer förvärras, och allt det här å sido - all kunnskap om det förflutna, om förnuft, om hoppfullhet - så kan jag fortfarande inte sluta hoppas på att hen en dag kommer komma tillbaka, be om förlåt, och att jag i alla fall kan få en cirkel i det självdestruktiva varvet som verkar vara definitonen av vårt förhållande.
En karusell av lidande, sinnessjuk lycka, av självhat och krossade förhoppningar.
Och jag är inte stark nog att kliva av.
"I get nervous, perverse, when I see her it's worse
But the stress is astounding
It's now or never she's coming home
Forever"
The things my father said
Would make me a better man
För ungefär fyra år sedan brukade jag hälsa på min farmor och farfar ungefär en gång i veckan. Vi pratade mest bara om hur de hade haft det när de växte upp, hur världen förändrats och vilka visdomsord dom hade. Min farfar brukade säga om mycket, från rökning till homosexualitet, att "jag fattade inte smak för det men alla är olika, vem är jag att tycka illa om någon bara för att vi har olika smak" (fast han sa det på en väldigt bruten svenska då han var krigsflykting från Lettland efter andra världskriget)
Farfar dog för ungefär tre år sedan, och kvällen han försvann ringde min pappa mig dels för att berätta nyheterna och dels för att önska att jag inte "skulle vara allt för ledsen" över att det hände. Jag har - har så många sagt - ändå alltiv kvar minnena från honom.
Men nu, tre år senare, så kan jag inte hur jag än försöker att se hans ansikte framför mig. Jag kommer ihåg lärdommarna han lärde mig, men jag kan inte se hans ansikte eller höra hans röst.
Jag önskade att jag hade kunnat göra mer. Jag önskar att jag varit mer.
Min farmor höll i en slags biografi över min farfar så att hans barnbarn skulle kunna få en inblick i hansuppväxt, men idag så känner hon inte ens igen mig när jag hälsar på. Den farmorn jag kände och älskade är lika borta som min farfar är - bara ett skal finns kvar.
Jag saknar dom så mycket just nu. Jag saknar vem jag var för fyra år sen. Jag saknar mitt liv för fyra år sen.
Saknad.
Oh mama, if you could've only seen
Everything I've done and where I've been
There's nothing more that you can do
It's gone beyond what you can't help me through
An emptiness has covered me
Oh mama, she can't save me
Fanns är ett kanske lite oärligt ord i och med att dom mer eller mindre finns kvar, men de har nu blivit omdöpta från "planer" till "drömmar."
Jag bestämde att när jag gjorde nästa blogginlägg så skulle jag presentera något stort. En färdiginspelad låt med konstverk till var min främsta förhoppning, och någonstans så hoppas jag på det fortfarande, även om jag har fått inse att hur jag än väntar så kommer saker inte magiskt att bli till verklighet.
Jag antar att en bra liknelse vore att jag har försökt lösa dussintals med pussel men gett upp någon stans på vartenda ett. Jag hade ett behov att skriva, sedan ett behov för en paus, men när pausen tog slut var behovet det för prestation. Nietzsche sa admiration for a quality or an art can be so strong that it deters us from striving to possess it, och trots att jag ibland ser honom som en reaktionist mer än en filosof så håller jag i det här fallet med honom, även om faktumet just att jag håller med honom bevisar mitt infall och med det motsäger hela min poäng. Men må så vara. Efter ett dusen sprickor i spegeln känns ännu en att vara mer eller mindre betydelselös.
Jag vidhåller dock att jag kommer att göra något färdigt. Jag har trots allt hundratals ritningar att jobba ifrån.
"Step away from the ledge
I think there are more of us coming"
Sömn har mig varit ett pussel utan tydbara bitar på sistone. Jag menar, jag har sovit, men aldrig där eller när jag förväntat mig. Jag tror minst hälften av alla läsare här lider av någon form av sömnproblem, antagligen du med, och jag tror inte heller att mina är värre än dina utan hoppas mer på att meningen "sömn har mig varit ett pussel utan tydbara bitar på sistone" ska få en automatisk översättning som säger något i stil med att "just nu är det svårt att säga vart drömmar slutar och minnen börjar," och att det är en naturlig tanke för dig - att vi på något satt kan tala ett gemensamt språk.
Det som just hände vet jag dock med överväldigande säkerhet var sanning; eller åtminstone att det jag nu känner som minne i alla fall var min fullständigt verkliga upplevelse.
Jag somnade precis när jag beslutade mig för att jag skulle ta och gå till Konsum innan lunch och vaknade nån gång då jag yrvaket insåg att "idag" förvandlats till "ikväll" och jag tog en promenad för att... Vakna till? Eller sömna till? Vad som än krävdes för att det stadiuet jag nu befann mig i, vilket det nu var, skulle övergå till något mer behagligt. På vägen hem, strax utanför mitt hus, såg jag tre vuxna (två män - en lång och spinkig, en lite mer kort och kompakt - och en kvinna) sitta vid ett parkbord på gräsmattan. Den breda killen roppade "hej! Hörrudu! Kom och sätt dig hos oss för fan!" och jag ljög instinktivt om att jag var tvungen att göra något viktigt och vände ryggen åt. Sånt händer ibland. Jag gillar ibland att tänka att ming värld är som jag gör den, men ibland slits pappret där vi målat våra fantasier och drömmar från vårat ansikte och vi tingas att ge upp idéen om något som verkligen någonsin kan kallas för "vårt," och när det allt som oftast händer är min reaktion att gå hem, lägga mig under täcket och låtsas. Låtsas att jag låtsats att någonsin har varit annat än på låtsats.
Men inte idag.
Jag borstade håret och jag gjorde något jag aldrig gjort innan. Jag gick tillbaka ut.
Jag ljög om att min lögnaktiga plan hade ändrats och att jag kunde hälsa. Vi drack öl. Vi rökte - för mig för första gången sen jag var tonåring. Vi pratade. Mest om alkohol och droger, men mycket om mig. Jag hämtade en gitarr och dom spelade och sjöng. Jag fick det förstått att precis som att folk ibland dömmer ut mig för att jag är annorlunda så hade de också blivit utdömda. Killarna hade varit i maffian. En hade ett märke efter där någon hållt honom nertryckt med gynningen av en pistol. "Precis som jag visste så vågade han inte göra något så jag lät honom trycka och sen fick han smaka." Vi jämförde ärr. De berättade om lumpen, om fängelset, att vara fullständigt utanför. Jag berättade om mig och jag grät. Kvinnan och den smala mannen tröstade; den breda blev arg. Han var arg för att när någon mår dåligt så vill han se till att en annan person mörjar må dåligt. Någon han kommer göra illa fruktansvärt mycket. Förhoppningsvis någon stackare som inte var helt oskyldig. Han gav mig hash att röka och till slut slutade jag darra.
Då började skrikandet.
Inte på mig - de höjde aldrig rösten mot mig, annat än när de ville förtydliga vad de skulle vilja göra mot "någon jävel," men den breda började skrika på den långa och den långa gillade det inte. Han skakade min hand flera gånger och berättade att dom gillar mig och att han hoppas att snart ska saker bli bättre för mig. Under tidien skriker den breda att han har ältat lögner och att han snart kommer råka jävligt illa till. Den långa mannen ler men jag ser i hans ögon att han inte gillar det här. Kvinnan fick tårar i ögonen. Jag gillade det inte.
Jag ursäktade mig och jag sprang hem. Jag sprang hem och jag skrev ner allt för att jag i morgon ska vara säker på att mitt minne faktiskt är sant. Jag skrev ner det här för att jag måste få veta. Jag måste få veta det jag en gång vetat och jag måste veta vilka misstag jag ska våga upprepa.
Take a look in my eye and you will see fear. Not mine, but all your pussy-ass phobias and fears that come alive when look at me.
Your yawning mouth as you're about to go to sleep
Is my nocturnal ball and chain
Jag träffade min gamla chef när jag var och röstade. Hon hade gett mig sparken när jag jobbade med henne för över ett år sedan på grund av att jag hade blivit en negativ närvaro och hade tappat min entausiasm och charm. Vi kramades.
Hon frågade om jag hade något nytt jobb och jag svarade att jag fortfarande var sjukskriven och att hon hade fattat rätt beslut när hon hade avskedat mig. Hon fick en tår i ögat men inners inne tror jag att hon var lättad.
Jag bytte istället samtalsämnet till mina gamla kollegor och frågade om de fortfarande jobbade kvar. Hon mindes inte exakt vilka det var jag hade jobbat med och jag insåg i det ögonblicket att jag hade glömt deras namn. Ett obekvämt ögonblick för oss båda.
Jag sa att jag skulle gå och vi kramades igen. Hon gav mig hennes email ifall att jag skulle behöva "några visdomsord" i framtiden, men jag hörde inte vad hon sa och jag gick.
Jag var ärlig när jag sa att hon hade fattat rätt val.
På vägen hem tänkte jag på allt som har hänt - vad som ledde upp till att jag förlorade jobbet och allt jag gått igenom sedan dess - och jag kom fram till att allting hade förändrats.
Allting har förändrats och allting ser precis likadant ut.
I was almost afraid of having you 'cause
My heart'd break if I loved you any more
That's why my last gift for you was
My dead body on the floor
När jag gick i gymnasiet hade jag en vän som förlorade sin mamma. När jag säger förlorade menar jag att hon dog. Dog av ett självmord för att vara specifik. För att vara ärlig var vi inte direkt vänner så mycket som klasskamrater. Till och med det är nog starkt uttryckt; vi hade knappt pratat med varandra innan det hände. Vi pratade inte mer efter det heller. Jag kan inte ens minnas hans namn, även om jag råkar ha en bild från vår student där han poserar med en avsvimmad lärare (en lång historia vilken nästan är lika deprimerande som den jag nu radar upp).
Det påverkade mig dock, på något sätt. Jag försökte skriva en låt om det men jag kom inte direkt någon vart och jag tappade bort texten jag hade börjat på. Jag hade en dejt med en tjej eller snarare ett försök till en dejt. Jag hade med mig mina kompisar och jag vågade knappt ens att prata med henne. Hon var arg efteråt, och ryktet började gå runt i skolan, och jag ville säga till henne att anledningen till att jag inte vågade prata var att jag var distraherad över att min kompis mamma hade begått självmord och att jag inte kunde slita mig ifrån tankarna på hans lidande. Det var inte sant dock, och dessutom gick min blyghet inte över och jag vågade inte säga något konkret till henne när jag försökte förklara två dagar efter dejten. Det gjorde inte mycket för att avbryta ryktena.
När han från min klass kom tillbaka efter sin paus från skolan märkte man ingen direkt skillnad på honom bortsett från att alla var väldigt snälla när de pratade med honom. Lärarna frågade honom nog inte efter några läxor heller, men jag koncentrerade mig inte nog på mitt skolarbete för att lägga märke till om det var sant eller inte.
Jag kommer inte ihåg mycket från skolan, eller killens namn, men jag kommer fortfarande ihåg känslan jag fick när läraren berättade om vad som hänt känslan av att vara där när någon förlorar så oerhört mycket. Det är en av få saker jag tar med mig från den tiden synen av hans leende och vetskapen om hans sorg.
Mama told me when I was young
Come sit beside me, my only son
And listen closely to what I say.
And if you do this
It'll help you some sunny day
"And the white man's canoe, advancing upstream in the short-lived disturbance of its own making, seemed to enter the portals of a land from which the very memory of motion had forever departed."
En sekund. En gråsparv har satt sig på balkonräcket utanför fönstret. Två sekunder passerar och vi beskådar varandra med samma undersökande ögon tills jag avslutar ögonblicket för att sträcka mig efter mitt glas. Fågeln sitter kvar men lägger nu huvudet på sidan. Jag tar en sipp av den dunkla vätskan och vänder bort min blick.
Tio sekunder. Ett svagt sken vaknar till liv i rummet men de sista lata strålarna från den sjunkande solen dränker den värmande lågan i ett spektrum av starkare guldfärgat ljus. 12 sekunder. Cigarillen är nu tänd. Den brinnande ändens flytande, gråa lem skingras men mina tankar förblir, orörda och ostörda oavsett vilket gift jag fyller min kropp och min hjärna med. 15 sekunder. Gråsparven sitter kvar. Jag inbillar mig att hon är orolig.
Cigarillen följer tändarens exempel och det svaga skenet den gav ifrån sig släcks av porslinsbotten av ett fat vilket har fått anta den torterade formen av en improviserad askkopp. 30 sekunder. Jag undrar varför fågeln sitter kvar. Hon har tittat sig omkring ett par gånger, och har tagit någon nervöst skutt åt sidan under tiden hon har vistats här, men hon flyger inte iväg. Hypnotiserad vägrar hon använda sina vingar hennes livsförhoppningar och vapen och det som förvånar mig mest av synen är att jag känner igen mig i den förunderliga fågeln.
45 sekunder. Jag har glömt på vilken sida av mig jag har ställt mitt glas. Jag stirrar på teven och låter mina händer söka i blindo. Klumpigt kolliderar de med den eleganta skatten och ett par droppar stjälper ut över den ostabila silverkanten. Det uppvägs av den stora klunken som smeker min hals, men de efterlämnar ingen värme. Min mage förblir kall. Mina tankar förblir desto kallare.
50 sekunder. Jag reser mig långsamt upp men sätter mig snart igen. Jag har inget mål; ingenstans att ta vägen. Jag har missbrukat mina vingar. Kan jag fortfarande flyga?
58 sekunder. Gråsparven jag ser framför mig är fylld av sorg. När hände det? Var det mitt fel?
Jag läste en gång en bok som växte mig närmare och närmare hjärtat för varje kapitel, och det smärtade mig att se att jag varje dag jag läste kom närmare och närmare det hårdinbundna slutet. Det var med hjärtat i halsen jag slutligen klarade att läsa den sista sidan, och det var först efter att det sista ordet hade blivit uppfattat av mina ögon jag insåg att det endast var den första delen i en hel serie av äventyr.
Jag hade en gång en vän. Det låter kanske lite underligt, men han påminde mig om någon Elijah Wood och varje gång jag såg skådespelaren så tänkte jag wow, han ser verkligen ut som en lite snyggare version av min vän inte när jag först lärde känna honom, för då var jag 11 och visste inte vem Elijah Wood var, men efter att vi hade blivit vänner och jag hade sett Sagan om Ringen så tänkte jag det ibland när vi träffades och jag såg hans välbekanta ansikte.
Vi träffades rätt ofta, men mindre och mindre när vi blev äldre. Faktumet att det avtog var inte främmande för mig utan det framstod som helt naturligt. Däremot så ville jag hålla kontakten. Jag brukade fråga om vi skulle ses och oftast hade han inte tid samtidigt som jag hade det, men då och då träffades vi och drack whisky och pratade. Ibland bjöd han och ibland bjöd jag. Jag höll inte koll på vem som betalade för vad i mina ögon var vi vänner och efter tio år så spelar inte några hundralappar hit eller dit någon större roll.
Efter ungefär tio år, dock, så träffades vi än mer sällan. Inte mer sällan som på sättet att det var ovanligt att vi hade möjlighet att träffa någon alls utan mer på det sättet att vi umgicks åt skilda håll. Detta kändes mindre naturligt för mig, och jag fortsatte att fråga om vi skulle ses. Nu var jag dock den enda som frågade. Mina andra vänner undrade varför jag fortsatte försöka hålla vid liv en eld som redan förbrukat allt tillgängligt syre, och jag kunde inte svara på deras frågor. Varför försöker man? Vad betyder det?
Till slut berättade han dock att han hade hittat ett nytt gäng, trots att när vi träffats så var det bara han och jag, vilket jag inte skulle kalla för ett gäng från första början, och att de hade lite mer status än vad jag hade. Han frågade om jag inte insåg hur irriterande det var att jag försökte hålla en gammal vänskap vid liv.
Jag ser inte hans ansikte längre. Jag ser dock fortfarande Elijah Woods ansikte, men mina tankar är nu omvända. Jag hade inte längre en vän vars ansikte jag såg framför mig varje gång jag såg Elijah Wood, utan istället tänkte jag när jag såg skådespelarens ansikte att wow, en gång kände jag någon som var en lite fulare version av dig.
The difference between flying and falling is a change in perspective
