Att vakna upp till räddsla

29 september 2013 kl. 10:53

---

Någon som ville hjälpa mig sa en gång ”det är okej att ta en kort paus från livet ibland, så länge man inte gör det för ofta och att man ser till att man kommer tillbaks i tid”. Det här känns dock inte som en semester. Jag tror jag istället fick sparken från mitt liv.

---

Jag började skriva ett blogginlägg igår om hur det känns som att allting är på paus nu – som att den korta perioden jag hade av lycka frös ner allt som fanns kvar av mig när den var över, och att jag nu väntar på att mitt ”riktiga liv” ska börja igen. Det kändes som att jag låg i en dvala, men som jag skrev om igår började saker sakta röra på sig. Jag sov fortfarande, men drömmen jag hade var vacker nog att jag inte ville vakna än; jag ville få fortsätta drömma, i alla fall en liten stund till.

Så blev det dock inte. Jag blev väckt igår och jag tvingas nu att inse att det inte kommer finnas någon ny magisk tid som plötsligt kommer läka allt igen, i alla fall inte än på länge. Det jag försökte sova bort – kylan och tomheten – måste jag acceptera som mitt ”riktiga liv” nu. Det finns inget att vänta på; man kan bara stå ut och ta alla chanser till lycka man kan få. Men jag är rädd.

Jag är rädd för att logga in på Emocore efter allt som har hänt här. Jag sitter framför min dator och är genuint rädd för vad jag ska se på skärmen och med en klump i magen i väntan på vad jag kommer få läsa härnäst. Jag vill bara inte göra saker värre. Snälla låt mig inte göra saler värre.

Någonting är så väldigt, väldigt fel men jag vet ännu inte vad det är eller hur jag kan fixa det. Jag försöker bara stå ut och inte missa de få chanserna som finns.

---

”Every time i face the truth I need to hide inside my little pill
Out of sight and out of mind , out of place inside this world”.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---