Att vilja stanna kvar

16 september 2013 kl. 21:29

---

Personen i spegeln kan antingen vara personifierad av ångesten du har känt tidigare eller hoppet om vad du i framtiden kommer kunna vara.

---

Jag vet att mitt förra inlägg handlade om förändring och framåtblickande, och jag står fast vid det, men ikväll vill jag skriva av mig angående att behålla något inombords. Jag träffade en speciell person för ett par veckor sedan, en person jag redan har bloggat om förut, men nu när det är dags igen känner jag att personen förtjänar att vara en person med stort P: Personen P. Jag tror inte att P någonsin kommer läsa det här, eller någon annan del av min blogg heller för den delen, men även om P har slutat bry sig (om P någonsin brydde sig alls) så vill en del av mig hålla det anonymt – kanske mer för min egen skulle än för P.

När jag åkte och träffade P hade jag en viss klädsel på mig, och en nästan obefintlig sminkning. Mitt hår var borstat men annars orört och jag täckte så mycket av mitt huvud som möjligt med en pösig svart mössa. Skjortan jag hade på mig, samt den obligatoriska svarta slipsen, var en klädsel jag intalade mig själv skulle visa för P att jag brydde mig och hade lagt ner möda på mitt utseende. Håret var däremot distinkt icke-stylat och täckt av en mössa för att jag skäms över mitt hårfäste och jag ville dölja det utav rädsla att P skulle ogilla mig om P såg hur mitt hår verkligen ser ut. Jag var osminkad dels för att mitt smink hade blivit stulet dagen innan, men trots att jag blev erbjuden nya alternativ av en vän så valde jag ändå att framstå som högst spartanskt. Inte för att jag trodde att en extrem sminkning skulle skrämma bort P utan för att jag var för rädd för att bli stirrad på för att kunna göra något mindre diskret med mitt ansikte.

Vart vill jag komma med det här? Tja, om du har kollat igenom mitt galleri så kan du själv se att personen på bilderna skiljer sig väldigt mycket ifrån beskrivningen ovan. Personen du nu kan se är människan P fick mig att våga ta fram. P ändrade mig inte, per se, men P lärde mig att våga försöka. Jag gillar det nya jag – eller, rättare sagt, jaget som alltid har funnits under ytan men aldrig har vågat fram – och det är lätt att säga ”så du har blivit mer ytlig”, men det handlar om mer än det. Det är inte ytlighet att våga att visa sig som man vill se sig själv och det är inte fåfänga att kämpa för att gilla personen man ser i spegeln. P har lärt mig det, och även nu veckor senare när P inte längre är öppen för kontakt med mig längre, i alla fall inte för stunden, så håller jag ändå fast vid det P har lärt mig; det P lärde mig om mig själv.

Tack P. Du kommer aldrig att själv läsa det här, men jag kommer för alltid att vara tacksam för personen du har hjälpt mig att börja våga vara.

---

Narcissus dog tillsammans med sin spegelbild; jag lever tillsammans med min.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---