Att lämna dimman

13 september 2013 kl. 22:59

---

Ibland går man framåt inte på grund av sin egen vilja eller beslutsamhet utan av den enkla anledningen att man är vilse.

---

Även när man lämnar något stort bakom sig kan det vara svårt att intala sig själv att man går framåt i en markant mening. ”Dimma” är ett diffust ord som säkerligen har olika metaforiska meningar för alla er som läser det här, och även för mig, men i mitt fall så beskriver det en slags förvirring; att inte veta vart man är. Även utan dimman är det svårt, om inte omöjligt, att veta säkert vart man är på väg, eller kanske ens vart man önskar att man var på väg. Ibland undrar jag om jag kan se mitt förflutna. När jag känner efter hur jag mår just nu så känns det inte som det.

Det är lätt att falla i fällan att man funderar för mycket på vad som kunde ha varit om man bara hade gjort en eller två saker annorlunda, men jag försöker att undvika det. Ibland tänker jag dock på vad jag en gång hade. Jag försöker att inte vara allt för sentimental när jag tänker – sentimentalitet och ångest är hur man hamnar i dimman från första början – och jag har upptäckt att det kan hjälpa att tänka på de som inte längre finns i ens liv som om de vore änglar; inte för att glorifiera dem eller för att sätta dem på en piedestal, men för att det är ett sätt att intala dig själv att de kanske aldrig var verkliga från första början.

Det finns människor jag måste tro inte var verkliga för att kunna sluta sakna dem.

---

Ibland är det i det klara dagsljuset de värsta monstren uppenbarar sig.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---