Att känna en hand

28 september 2013 kl. 18:25

---

Jag har ofta sett solen och månen som himlens ögon, och stjärnorna är deras tårar. Solens varma strålar, dock, är en utsträckt, värmande hand.

---

Aska. Aska har krälat ner i jorden som sedan blivit dränkt i ett regn av syra. Frost trycker ihop och kramar ut det sista livet som fanns kvar och när våren kommer är allt man kan se en död fläck – ett ärr som täcker jorden där det en gång fanns så mycket potential; ett vackert löfte vilket nu ligger begravt under lager av aska och syra, utom synhåll och sedan länge bortglömt.

Men ibland värms jorden av en vårdande hand, och när man långsamt öppnar sina trötta ögon inser man att till synes från ingenstans har det uppenbarats en varelse som bär på något du själv tappade när vintern tvingade in sina klor i din ohärdade hud – främlingen för med sig hopp.

Är det för sent? Är jorden föralltid förgiftad och bitter? Jag vet inte, men någon har hopp nog att försöka, hur meningslöst det än kan verka, så sina frön i köttet världen, och du själv, har glömt fanns någonstans där under dina ärr.

Det vore galenskap att ha förväntningar. Det känns nästan som ett sjukt skämt att ens kunna drömma, men något finns där. Främlingen har gett dig hopp.

---

Jag drömmer om att drömma – hoppas på att hoppas.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---