tallefjants blogg

Vissa människor får mig att tappa hoppet om människan. Men sen finns det alltid några som får mig att finna hoppet igen. Och när detta händer tänker jag på hur jag alltid sa att jag tappat hoppet om människan helt och hur jag läser om andra som har tappat hoppet helt.

Men usch och fy säger jag till er, jag säger nog usch till mig själv för att jag sagt det en gång i tiden. För det är så lätt att bara se det som är negativt, det man inte får, det som är dåligt och det som inte är tillräckligt. Men vi har så svårt att se det som är bra, vi har så svårt att lägga märke till de där underbara små sakerna.

För det är en underbar känsla när man får ett leende, en kram, en komplimang eller kanske ett sms? Folk har säkert tjatat om detta hundra gånger, att man ska göra dessa små saker för att de kan förändra ens dag helt. Men det är faktiskt sant.

Jag är bara ledsen att jag inte upptäckt detta tidigare för min egna del, det så så ofta som jag tänker på sånt här och utför handlingarna som krävs på andra och helt glömmer bort mig själv. Glömmer bort att tänka på de där fina sakerna som händer på dagarna.

Men det ska vi ändra på genast. Det tycker jag att ni som inte insett detta förens nu ska med. Uppskatta de små sakerna. För jag tror att de är de små sakerna som gör att vi kan fortsätta framåt.


För jag minns så tydligen en tid då jag inte fick dessa små saker, låste in mig och gick in i depression. För att sedan med denne diagnos behöva gå igenom det värsta jag har varit med om under mitt liv.

Så ungdomar, ett leende, en kram, en komplimang eller ett hej. Så jävla jobbigt är det inte. Va snäll mot dina medmänniskor. Du kan förändra en diagnos så lätt, så ta den chansen.
- nu.

usch, jag önskar att jag hade något vettigt att säga. Något äckligt lärorikt eller något finurligt som får er att börja fundera och kanske till och med filosofera lite mer. Men idag har jag bara varit i skolan och det var självklart ytterst trevligt. Även om jag var helt okoncentrerad på allt lärarna sa.

De senaste timmarna har jag bara packat, packat och ätit en macka. Det gör mig lite ledsen att mitt nya fina rum ska packas in i en låda och skeppas iväg, jag trivs nämligen rätt bra i min lilla låda. Men jag antar att jag får göra den nya lådan så hemtrevlig som det går.

Jag blir lite irriterad. Det är så mycket som händer i mitt liv att jag knappt tänker mig för innan jag irriterar och stör folk. men tydligen tycker de inte att jag stör eller irriterar och det är ju bra, antar jag. Även om allt snurrar i huvudet så blir inga sådär synligt arga på mig. Och det är en lättnad.

Just nu tänker jag nog mig inte för alls, men jag antar att det blir så när man stressar och tänker mycket. Men det gör inget, jag gillar det, jag gillar att vara upptagen med saker. Men jag tror också att det kan vara nyttigt att vara sådär äckligt flummig i huvudet ibland, då gör man de saker man annars kanske inte hade vågat.

eller kanske man upptäcker att," fan, jag avskyr dessa människor, varför umgås jag med dem? " att vara stressad och upptagen kan vara en upplysande tid, tror jag. För mig är det de.

Så jag har inget problem med stressen och flumigheten i mitt liv. Jag finner den uppfriskande.

Möten dit och möten hit. Möten i timmar och möten i minuter och jag undrar lite lätt, förväntas jag komma ihåg något utan detta? Eller skickar de ett fint bred med allt det viktiga? jag hoppas på brevet. För jag minns inget av mötena.

Det jag faktiskt vet är att imorgon, då ska jag till skolan, helvete vad jag har saknat den. Men sen ska jag inte tillbaka till skolan förens nästa torsdag.
På måndag flyttar jag in på ungdomshemmet.
På fredag får jag träffa min bästa cupcak3fr3ak /fjomp
På lördag sover jag hos min fina bror
på onsdag till torsdag åker jag till Kalmar med mina kontaktpersoner. woupie.


Men egentligen tror jag att vetandet är viktigt, för mig är det de. Jag har fått höra att det är en tvångstanke, jag vet inte. men vetande för mig betyder kunskap, att kunna förutse och ha en plan B.
Men jag ser mig gärna som en utav de där "lev i nuet" människorna. För det mesta. Men jag är rätt feg så det går väll inte alltid som planerat.

Men samtidigt som jag tror att vetande är viktigt tror jag att det kan vara en nackdel med, för på något sätt får man svårt att hantera spontana saker och man blir mer strukturerad. Jag avundas nog de som är sådär äckligt spontana, men samtidigt trivs jag i mitt vetande. där är jag trygg.

Är du trygg där du är?

att avundas betyder inte att göra, det betyder att tänka. man ska fortfarande leva som man vill, även om man kan fantisera om det man tror är bäst. Men egentligen är allt bra som det är, vi människor har rätt svårt för att förstå det.
- Jag är en utav de människorna.

Men det gör inget, jag är glad. Lever och allt blir bättre, jag tror på en framtid och jag tror på nuet.
Det är de viktigaste tror jag.
- Att tro.

usch och fy vad irriterad jag är just nu. Blev väckt alldeles för tidigt och fryser som en ödla på snö. Har tackat nej och tackat nej till detta förbannade erbjudandet som bup tycker är så bra. Men nej, med ett nej och ett tack gick jag min väg. Men mötet ska jag gå på, vi måste försöka tvinga henne. Men jag sa ju nej? korkade människor.

Förutom denna otroligt irritation så upptäckte jag igår att jag måste ta hand om de otroliga vänner jag har. Man glömmer ofta det, att ta hand om sina vänner och att ta vara på dem. Man tar det nästan som en självklarhet att de finns där, men när jag igår kände saknade växa inom mig för de fina människor som jag inte träffat, upptäckte jag att jag jag skulle göra allt för att de inte skulle försvinna.

Något att tänka på kanske? att ta vara på sina vänner, för med vinden kan de försvinna för att inte komma tillbaka. och det skulle vara väldigt sorgligt. Så ta hand om era vänner, krama dem ofta och säg att du älskar dem ofta. De blir gladare än vad man först tror att få höra det!

Komplimanger är nog djupt underskattat, vänlighet är djupt underskattad. Nej. Nu får mänskligheten ta mig fan bli snällare.

Och med en irriterad röst sa jag till mamma att hon skulle sluta tjata. Fy skäms. Måste bli lite snällare emot min omgivning tror jag allt. Ska ta en pepparkaka eller två, hört att de ska hjälpa.

jag packar för fult. har skrivit en fyrsidig lista så att ingenting glöms bort. Men jag undrar hur jag förväntas packa när jag ska vara borta i flera månader? Får väll slå in rummet i en låda och be flyttgubbarna ta ner paketet för trapporna och sen till stan!

Om det ändå var så lätt. När jag packar inser jag också hur oerhört sak-fixerade vi är, vi som människa. Av någon anledning är sakerna viktigast av allt. För sakerna blir minnen. Men jag kan inte säga att detta besatta beteende stör mig, snarare tvärt om. Jag tycker att det är fint när man skapar minnen och att man sedan kan återuppleva dessa minnen så lätt.

sen finns det självklart de som ska ha saker bara för att ha det, det förstår jag mig inte alls på. Onödigt och korkat. Men det är bara min åsikt. Men nog om det.

Arise and be all that you dreamed..... Ljudar högt i mina högtalare. Flyleafs låt Arise är på och jag nästan ryser. Jag måste säga att det finns bättre band, men fy, denna låten gav mig rysningar. Asfin.

Perfekt till mitt packande och sorterande med, för just nu ser mitt rum ut som när jag först flyttade hit. Skillnaden är väll att kaoset beror på en annan form av flyttning. Det gör mig lite ledsen. För jag kommer sakna allt. Mamma, min åh så fina mamma. Min kanin, den bästa i världen. Min släkt och allt som finns här, precis där jag sitter, gåavstånd.

Men det blir bra, det blir en fin tid. nästa vecka flyttar jag. Personal väntar. Tre killar väntar.
- Jag väntar, väntar tills dagen då min "det var en gång" saga börjar.

Den meningen skrämmer många, den består av hat och lögner enligt många. För vem kan lyssna på orden "det blir bättre" när ingenting är bra och ingenting har varit bra på så länge. Hur ska man då förväntas tro på att i en avlägsen framtid kan det bli bättre? Nej, åh nej.

Men hur mycket folk än tjatar om den där jävla meningen så stämmer den. Men saken är den att det inte blir bra per automatik. För att livet ska bli bättre, måste du försöka göra det bättre. och många har svårt för att förstå det. det hjälper inte att sitta i ett hörn och gråta, att skära upp halva kroppen, svälta sig, plåga sig. För de som man ser upp till, de som mår bra, gör de något utav det där? nope.

Jag vill sitta i timmar och skriva till er alla där ute som mår dåligt att det blir bätttre, men jag vill tilläga att ni måste kämpa för det. jag vill även tilläga att tankarna om att "allt suger" är ren bullshit och hör jag sånt där flippar jag helt. För hade allt varit ett helvete hade ni ta mig fan inte varit där ni är.

Så era deppiga jävlar (jag inkluderar mig själv här) kämpa för att må bättre, för alla vill må bättre. Tro på det ni kallar lögn, för det blir bättre, om ni kämpar. Och kom inte med "jag kan inte" / "orkar inte" för det gör ni.
OKOK?

.. allt suger... pfft... vilken bullshit.. jag trodde att ALLT sög. Men här är jag med ett leende. fixar jag det, fixar ni det.


GIF HIHHOHOH

Imorgon blirre utskrivning!!!!!!!! Är lite för glad skulle jag tro. Kan inte lära mig något nu eller lära er något. Hoppar upp och ner och vill bara somna så att jag kan vakna och åka hem.

WOOHHOOOO

på tisdag nästa vecka flyttar jag in på ungdomshemmet med, awesome. Så imorgon ska jag packa, packa och... packa..?

blir ju några månader...

Men jag hoppas att jag kommer på något fint att skriva om snart! dessa händelserika inlägg med händelser ifrån dagen där de beskrivs i rätt form intresserar mig inte i vanliga fall. Men kände mig lite tvungen att dela med mig
av denna vetskap!

Det är lustigt hur någon kan verka vara dig närmsta människa, hur det kan kännas som att världen är oviktig så länge denne individ är där. Alla problem försvinner så fort ni är nära. rösten lugnar dig, värmen lugnar dig. Allt är precis som det ska vara.

men denne person kan inte hantera dig. Denne individ kan inte hantera ditt tjafs. människan känner inte ens hälften av det du känner. individen är så passiv att det skadar hela din själv. Och när du upptäcker detta kommer det att göra så ont att hela ditt väsen skriker. Hela din kropp går sönder och din själ springer ut i skogen för att hänga sig.

För du älskade denne individ på ett sätt som du aldrig älskat innan, denne älskade dig med. Eran kärlek vad utom denna värld, den var allt och inget. Ni var menade för varandra, men ändå inte. ni var som en egen melodi, en egen konst. Men nu är ni inget och det gör så ont att du vill slita ut smärtan ifrån ditt allra innersta.

Men du kommer inte att göra det, för du vet att individen inte vet bättre. Du vet att du inte kan skylla på den. Du vet att den varken vill eller kan förstå. Så det gör inget.

Så du fortsätter med ditt liv, även om du nästan dog helt inombords, även om du nästan gick sönder helt. För denne vet inte bättre, denne vill inte veta bättre.




Åh min kära, vad hände med oss, vad hände med dig? vad hände med framtiden? besvara mina frågor åh du älskade. ge mig de svar jag behöver, ge mig det jag behöver. gör det med vilja och låtsas att du förstår. Min älskade, låtsas att du kan hantera mig.

Att förlora någon är nog aldrig enkelt, men ibland är det lättare om individen suger. Men det gör fortfarande ont att veta att den individen tänker mer på sig själv än dig. Speciellt när den personen är bunden till dig via kött och blod. usch.

Men det är helt okej, för han sög. Men de gånger han inte gör det kommer jag att sakna honom. Men jag tror att alla hantera det där med att förlora någon, inte just via döden, genom allt. Bråk, tid eller plats. Alla har vi olika sätt att hantera det på, jag försöker alltid att ersätta personen. Hitta någon annan som kan fylla upp det hål som gärna skapas. För det finns ingen som är bäst, någon som tar upp ett större hål. Hålet är kanske djupare, men inte fan större. Alla har en del i helheten, om en bit saknas har det en tendens till att fallera helt.

Så gå inte omkring med hålet, ersätt det men något/någon som är lika bra. För ingen är bäst, även om det känns så. För det är inte hopplöst, det har jag lärt mig nu. Så om ni ursäktar mig ska jag gå och leta upp en värdig ersättare för min käre familjemedlem.



Btw. Lärde mig det där med gifs idag, så jävla high tech. Känner mig lite som när mormor upptäckte USB minnet. Woupiieeeeee.

Lyssnar ni på dem än?

inte?

gör det.