Du hör en hypnotiserande röst i ditt huvud som viskar du måste göra det här; mitt kall är allt du är, och du intalar dig själv, varje gång orden väl har tynat bort och du tror dig ha funnit din ro, att det är din miljö som kryper sig in i dina porer likt en dimma som pressar sig igenom den tätaste av fönsterramar men sanningen, vilken är allt för farlig för att släppas lös, är att alla röster du projicierar mot andra egentligen kommer från ditt eget hjärtas stämband.
Alla har vi krossats under vikten av de tankar som frammanar sig själva under mörkrets timmar då vi är som mest sårbara tankar som får oss att skälva inför insikten om vilka vi egentligen är bara för att i morgonens ljus skaka dem ur oss medan vi frodar tankarna om vad vi önskar och vill mest inför dagen. En pånyttfödelse då vi skapar vårat andra jag.
Under dagen bryter bråk ut, mellan främlingar eller vänner, men alltid kan vi gå därifrån utan dåligt samvete då vi innerst inne vet att jag hade rätt; han hade fel. Borta är minnet av de insikter som bröt dig itu ett par timmar innan. Du är nu en tredje person.
Vad jag föreslår är att inte en enda av dessa personligheter är din egen vem du egentligen är. Aristotles ansåg att det finns tre egenskaper en övertygande människa måste besitta: egos, pathos och logos. Carl Jung föreslog mer än 2000 år senare att varje människa består av två beståndsdelar: en skugga och en persona.
Jag vill säga att verkligheten ligger någonstans emellan, när det kommer till vår naturliga personlighetsuppbyggnad: vår skugga är den sanningen som vi aldrig för en längre tid kan leva under (nattens tankar), vår persona är ansiktet vi vill vända utåt och låta andra se (morgonens hoppfullhet) med den tredje parten vilken är vår faktiska självbild (jag måste på något vis ha rätt).
Tankarna som krossar dig under natten, hoppet du inger dig själv på morgonen och de impulser du agerar på dess emellan är ingetdera du. Du är dem alla du kan aldrig se ditt sanna jag genom varken mikroskop eller teleskop; endast genom den förvirrande länsen av ett kalejdoskop.
I never learned to swim, and you should all accept it and leave me alone cursed the frog, as she was slowly drowning in her little pond.
Let's dance to the rimshot sound of another noose being tied
And we can march and yell, point at laugh, as the chair slowly tips over
For whom could ever fall
If not a fucking freak?
Ibland handlar en sorg över ett avvisande mindre om personen som säger nej och mer om att kokongen man har börjat känna vara en likkista men vilken man för en sista gång försöker bryta men som även denna dag visar sig hålla en tillbaka, och inte heller denna dag kommer man få vara en av dem som står i solljuset.
Din dag kommer ekar rösterna, men en blomma kan inte sträcka sig mot himlen om det inte finns ett ljus som leder den ett frö kommer aldrig kunna bli annat än ett frö utan vatten och strålarna spridda av en värmande stjärna, och när hopp har börjat kännas som en lyxvara man inte ens förtjänar att känna att ett försök till att ta chansen är ett brott så kan inte ens det tappraste hjärtat hålla sig själv slåendes.
Ett frö kan inte så sig själv. Ett frö kan inte utvecklas till en blomma utan ljus. En blomma kan inte hållas frodande utan en hjälpande hand. En hand kan inte nå det hjärta vars hopp redan har släckts.
Ibland handlar ett avvisande mindre om personen som säger nej och mer om personen som gjorde sitt sista försök.
"You have to believe that they were wrong
They have to be wrong"
"Build my fear of what's out there
Cannot breathe the open air
Whisper things into my brain
Assuring me that I'm insane"
Ibland är man född med en "gåva" att se skuggorna i andras personligheter - deras "shadows" och "personas" för att sätta det i Ljungs termer. Ibland är gåvan så pass påträngande att det plötsligt är allt man ser hos någon annan: deras skugga. Ens blick vänder sig bort så väldigt hastigt då det är så pass enkelt att acceptera det man egentligen inte kan se som om det vore sanning.
Jag lät någons "shadow" inte bara dränka personens "persona" till gränsen att jag inte kunde se något annat; jag accepterade mordet som om det vore rättvist och ärligt. Idag har jag insett hur fel jag hade. Antagligen hade jag inte fel om bara den här personen - antagligen har jag låtit mig själv vara blind på flera fronter, och det är inget jag kommer att be om ursäkt för. Inte för att det inte är mitt fel, utan för att min ursäkt i sig inte kan göra någon skillnad. Vad jag istället erbjuder är en ödmjuk vilja att låta mig rätta till mina fel och observera era individuella sken utan fördomar eller blindhet från min sida.
Så. snälla. låt mig lära känna er på nytt. Kanske för första gången.
"What's your name my friend?
My name's the same
What a strange coincidence"
"But even then, I think I understood Mother had been born again, in that other world.
A world of fathomless signs and portents.
Of magic and terror.
And mysterious symbols."
När jag var liten pratade min farmor ibland om döden. Hon berättade, och detta är ett av mina tidigaste minnen, att hon trodde på att man återföddes efter sin död. Hon sa att hon hoppades att hon skulle få bli en gråsparv i sitt nästa liv, för att de var vackra, omtyckta och blev ompysslade. Hon sa att hon var rädd att bli en skata då de var fula och hatade.
För ungefär nio månader sedan dog min farfar.
Han hade haft cancer sedan tidigare och hade varit inlaggd på akuten då och då, men det var den sista gången han blev inskriven. Det känns ganska självklart att han aldrig igen, heller, blev utskriven.
Min farmor har förändrats sedan dess. Inte bara bär hon på en sorg, vilken i sig även den är självklar, men hon pratar inte längre om döden. Däremot är jag säker på att hon tänker på den ofta. Hon är rädd nu hon pratar inte om oundvikligheten eller hoppet om vad som händer därefter; istället är hon nästan panikslagen över sin hälsa i varje ögonblick. Antingen får hon för många piller på apoteket eller så är det för få och antingen sover hon för mycket eller för lite. Varje gång hon har ont i benen, inbillat eller inte, så är det hjärtat som ger efter. Varje gång hon har svårt att andas så är andetaget hennes sista.
Jag har kommit närmare och närmare döden varje månad i mitt vuxna liv. Detta är en självklarhet eftersom vi alla blir äldre och därmed närmar oss punkten då kroppen slutar växa och istället förmultnar, men för vissa av oss är det mer än så. Vi slutar vara försiktiga. Vi gör dumma saker först drivna av impulser och oskyldighet men sedan av en mörkare vilja. Vi tar chanser; stora risker med alldeles för höga insatser och utan någon direkt vinst att hoppas på. Vi lever i en visshet att vi kommer förstöra oss själva innan tiden får sin chans att bita oss.
Jag tror inte på återfödelse, men jag önskar att min farmor fortfarande gjorde det. Jag har för bråttom i jakten på mitt eget slut, men hon är för rädd för sin egen resas ände. Jag får ofta höra hur själviskt min livsstil är, men sanningen är att precis som lycka växer när den delas sprider sig rädslan likt ett virus, och när rädslan väl har fått börja kontrollera dina handlingar så kommer den aldrig någonsin släppa sitt grepp kring dig.
Jag tror att sprida lycka en kortare tid är bättre än att vandra en lång stig medan man utstrålar sin fruktan för vart vägen kommer ta slut.
"We project our greatest fear on death and forget our power"
Jag undrade varför dina ögon tittade bort innan jag insåg vad mina läppar sa.
Ibland ifrågasätter jag huruvida jag kan skämma ut mig absolut inte för att jag inte gör pinsamma saker utan tvärtemot för att jag upprepar samma idioti ofta nog att min skam borde ha dött någonstans på vägen.
När jag pratade med min vän för ett tag sedan suckade hon efter att vi hade diskuterat hennes problem och konstaterade att "du har alltid rätt", och det ligger något i att jag ibland har en förmåga att se praktiska lösningar på teoretiskt komplexa problem, men jag har en mycket mer anmärkbar förmåga att konsistent gå emot vad jag vet är det bästa att göra. Jag tror inte jag beter mig fel som i meningen att jag är en ond person, utan jag tror (eller snarare vet) att jag nästan alltid instinktiv väljer den handling som orsakar mig själv mest skada och lidande.
Jag tror de flesta människorna är beroende av något även om inte i den kemiska bemärkelsen och jag tror att man tidigt kan se vad min verkliga "addiction" är: att skapa nya ärr.
You don't have to forgive, just, please, forget about everything.
"What have I become
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away
In the end"
Det känns så underligt att prata med dig nu nästintill utomjordligt men inte på grund av allt vi gått igenom tillsammans på sistone. Nej, det känns så främmande för att det är så enkelt för mig att minnas vart det tog slut, och jag tror du känner likadant, men skillnaden mellan oss två är att du, på något vis, gick vidare och förändrades. Jag tror jag fortfarande är fast här.
Vi kan inte prata längre. Jag menar, ord utbytts och anekdoter och plattityder delas, men det är inte som innan. Du lutar dig inte mot min axel för att du behöver mitt stöd; du gör det för att jag inte ska upptäcka hur kall jag har blivit. Jag doftar inte i ditt hår på grund av att jag känner Amor flöda ut från dina porer utan för att jag försöker avgöra om det är ditt nya schampo eller min nya parfym som sticker i näsan.
Jag tror det är mer sorgligt för dig att titta tillbaka på mig än vad det är för mig att blicka framåt för att se dig. Jag menar, vi har båda samma dimma emellan oss, men ljuset reflekteras åt olika håll beroende på perspektiv. Jag är inte glad för din skull. Jag är inte ångestfull att vi möttes och jag skulle inte ändra på något annat än möjligtvis slutet, men jag är inte glad för din skull. Jag tror inte du är genuint ledsen för min heller. Kanske borde vi bara låta varandra drunkna i dimman.
Idag var som alla andra dagar; betryggande förutsägbart instabilt.
Jag var på Apoteket idag närmare bestämt ett väldigt litet Apotek och det finns, vad jag upplevt, bara två anställda där. Jag trivs inte direkt med någon av dem.
Den ena kvinnan är ung, men hon pratar alltid så tyst att jag inte kan höra vad hon säger, och således kan jag aldrig svara på hennes frågor, vilket är frustrerande. Jag funderar ibland på om hon är medveten om hur tyst hon är eller om hon kanske tror att det är jag som är döv. Kanske tror hon att alla andra är döva, om hon pratar med samma volym med resten av världen som inte är mig.
Jag suckar alltid när jag upptäcker att det är den unga kvinnan som bemannar kassan jag råkat hamna i, men jag suckar precis lika mycket när den andra apotekaren ska expediera. Den andra kvinnan är gammal och pratar så långsamt att jag aldrig orkar fokusera på vad hon säger länge nog för att uppfatta hela hennes meningar. Hon tycks inte märka detta för hon ställer aldrig följdfrågor utan bara drar ut ofantligt på vad jag antar vara artighetsfraser. Kanske är hon ensam. Kanske är hon och den halvt stumma kvinnan ett bra lag tillsammans: den ena pratar långsamt nog att den tysta kan känna sig bekväm och den gamla är tålmodig nog att be om en upprepning när hon inte hör.
Jag tycker dock inte att jag är ett bra lag med någon av dem. Ibland hoppas jag hopplöst nog på att en tredje anställd ska dyka upp och betjäna mig, men tyvärr har inte verklighetens eller logikens lagar format sig efter vad som råkar irritera mig för tillfället, så jag står ut med att bli lite sur varje gång jag inhandlar mina mediciner.
På sätt och vis, dock, är det skönt att veta att jag inte kommer kunna kommunicera oavsett vem det är som står i kassan; det finns ingen osäkerhet jag vet från början att det kommer sluta med att jag blir frustrerad, och jag behöver varken vara orolig eller stå och hoppas på att få rätt eller fel apotekare vilken sida myntet än visar är resultatet detsamma. Jag behöver inte önska eller hoppas eller oroa mig, utan kan bara vara trygg i min garanterade irritation.
Ibland är det skönt att inte behöva hoppas.
Jag kanske borde ha dåligt samvete jag kanske borde ha ansträngt mig mer men det är så mycket lättare för mig att leva i min version av verkligheten där allt är ditt fel.
"So beautiful and so strange
Scatter all the pieces
The puzzle will remain the same"
Alla människor har två sidor. Detta är ingen uppenbarelse jag har haft utan något jag tar för givet att vi alla är överens om. Jag tror att du ofta tror att skillnaden mellan dina olika sidor är större än vad den är hos andra människor - att du känner att du är mer sliten och kluven än vad som är normen - och jag tänker inte vira in mig i liknande tankar just nu. Däremot har jag funderat på vad jag kanske kan göra för att uppnå en större stabilitet.
Jag ska in på en hjärnröntgen imorgon, för att se om vi kan hitta vad som orsakade mitt "anfall" för två veckor sedan, och jag är inte orolig. Inte för att jag känner mig säker på att inget ont kommer kräla fram från under mitt kranium där det gömt sig i skuggorna - jag tror att oddsen är hyfsade att antingen röntgen eller de kommande neurologiska testen kommer hitta något eftersom det måste finnas någon anledning - utan mer för att jag inte känner att jag har en stor vinst eller förlust oavsett vilken sida av myntet som stirrar mig i ansiktet. Jag mår inte bra som det är nu, så om alla test är negativa och det visar sig att det helt enkelt bara är såhär min kropp fungerar nu... Ja, det vore ingen upplyftande upptäckt. Om det däremot visar sig att det är något fel på mig så kommer jag ta emot det svaret i vetskapen om att jag, som sagt, inte mår bra just nu och inte har mycket att förlora. De två scenarierna är natt och dag, men ljus eller mörker gör mig ingen större skillnad i frågan. Här är mina två sidor helt överens - ingen rädsla, inget hopp.
Det är den vetskapen som gör den följande observationen så förvirrande: jag kan i en sekund skriva på en uppsats om min teologiska uppfattning och idé om bakgrunden till religion, människoförtroende och troende i allmänhet inspirerat av Nietzsche, Ljung, Fyodor Dostoevsky, Plato med flera (detta är ett egorunk, visst, men det finns en poäng, jag lovar) för att tio sekunder senare lägga mig och gråta i soffan för att jag kom att tänka på en stor smärta som inträffade för ett år sen, eller en mindre smärta som inträffade för två månader sedan. Som vi tidigare konstaterade har vi alla två sidor, men växlingen mellan det intellektuella och patetiskt emotionella är för hastig för att jag ska kunna förstå eller hantera den; ett enda minne - en enda doft eller syn eller skugga - kan kasta mig mellan de två extrema ändarna av spektrumet. Lika olyckligt är det att jag snyftar så mycket över sorger omvärlden så ofta berättat att jag bara "borde gå vidare" ifrån samtidigt som jag inte är intresserad över vad som är rätt eller fel med min kropp; en fråga som kan få livslånga konsekvenser.
Kanske har du känt likadant - kanske har jag återigen lyckats konstatera (med en hemsk massa text) att vi är (olyckligt) lika; kanske har jag yttrat något mer intressant än så; en inblick i våra skillnader. Två sidor av myntet, precis som alltid.
"So hideous so deranged
Crawling through the tunnel
Lost inside the maze"
Jag berättar om andra så vi kan försöka förstå varandra.
Den unga samurajen satt på en kulle och väntade tålmodigt, men om du stod nära nog att kunna tyda detaljerna i hans ansikte så skulle du se att hans ögon ständigt vandrade upp och ner längs vägen som slingrade sig förbi. Från att morgonen födde solen i öster till att kvällen svalde den i söder granskade han var dag ormen från svans till tungspets. Han hade inte alltid varit en samuraj. Han var född på en farm och han hade alltid slitit hårdare än någon annan i byn gjort innan: han gick upp tidigare och la sig senare och han bar på tyngre last än vad en far någonsin kunde förvänta sig av en son.
Bondesonen blev allt flitigare med åren och byn tog för givet att han som enda arvinge och som en så ambitiös talang skulle ta över sina föräldrars plantage, och varje vår var de redo att fira hans övergång från dräng till landägare, och alla var de så stolta över den imponerande unga mannen, men när våren kom var den ständigt följd av en tystnad. Han hade kunnat ge sin familj ett namn känt utanför byns gränser; vidare via vägen som slingrade sig förbi och in till staden. Han var förebilden de andra familjerna pekade ut för sina barn för att sporra dem att aldrig vara lata och att oavsett deras lott i livet vara dedikerade och flitiga; att alltid vara beredda att jobba hårdare.
Men den unga mannen lyssnade inte till byns röster. Den unga mannen såg ingen stolthet i sitt yrke - han skämdes rent av att vara född av en bonde, och alla mynt han tjänade ihop genom sitt slit sparade han för att förverkliga ett kall han känt sedan han för första gången insåg att det fanns en värld utanför farmen: han ville bli en samuraj.
Så han slet och han slet och sparade och sparade tills han en dag hade nog med pengar sparade att kunna resa in till stan, byta ut sina kläder till en krigares kimono och köpa sig sitt första svärd. Hans far, som alltid varit tacksam för sin arbetsamma son, insåg att han inte ensam skulle kunna driva plantaget, men han stod i för stor skuld till sitt barn för att våga säga något i vägen av förnekelse och han lät således tyst den flitiga pojken lämna sitt arv bakom sig. Byn hade hoppats att familjens namn skulle uppstå som ett signum, men ensam och utlämnad blev fadern, nu gammal och utsliten, oförmögen att ta hand om sin farm och efter flera generationers led förfall den i takt med sin ägare, och snart fanns det inte längre något kvar efter någon av dem.
Den unga samurajen hade lämnat sitt bondenamn bakom sig och fick aldrig reda på vad som hände med hans hem. Han var lika slug som han var arbetsivrig och han insåg att det skulle krävas ett stordåd för att etablera honom som en riktig krigare. Han ville bli en legend: han ville att första gången han drog sitt svärd skulle han avfärda en ökänd fiende och på så sätt skulle hans nya självmyntade samurajnamn bli vida spritt - mungon, ny på sitt revir, som plötsligt dräpte den största och hemskaste kobran, skulle introducera sig för världen och skapa sin egen legend.
Så han väntade på sin kulle. Ibland såg han tiggare gå förbi, men de var inte fienden han eftersökte, så han gav dem inget intresse. En dag passerade en blåslagen kvinna med sönderrivna kläder, men inte heller hon var draken han sökte att slå så han lät henne släntra förbi utan att skänka henne ett ord. Då och då gick det förbi en skurk, men ingen var tuff nog att han ville låta dem vara hans första dåd - han måste möta den hemskaste av hemska, för det var så han visste att han snabbast skulle bli känd för sitt mod och hans styrka. Det var så hans nya namn skulle bli yttrat för första gången.
Han väntade och väntade, men så, en stormig dag, så hörde han det våldsamma ljudet av hovar som klampade fram över fältet. Han hörde fem, nej, sex hästar, och de flåsade och rusade så fruktansvärt att han genast insåg att det var en allvarlig situation ryttarna befann sig i. Han reste sig långsamt, ty hans ben hade blivit stela under tiden han stilla suttit, och han ställde sig i hästarnas och deras mästares väg.
Genast ropade ryttarna hot och svordomar och den unga samurajen såg på deras ärrbeklädda ansikten och deras tatuerade, slitna kroppar att de var hemska och våldsamma. De klev ner från sina riddjur och han fäste sin blick vid den största av skurkarna. Han kramade fästet av sitt svärd och han såg hur ilskan i rövarens ögon satte hans kropp i handling och en van hand slet stålbladet från sitt hölster och rusade fram mot den unga krigaren.
Samurajen, som väntat på detta ögonblicket hela hans liv, var beredd att göra detsamma som hans motståndare, men hur han än drog ville klingan inte lämna sin slida. I ögonblicket innan hans kropp introducerades till det kalla stålbladet som svingades mot honom insåg han att han låtit sitt svärd vara orört så länge att det rostat igen och inte längre kunde dras. Han hade aldrig låtit dem lämna sitt hem och således hade de nu svält till döds. De trubbiga bladen, den övergivna fadern, den borglömda farmen och nu den unga samurajen - när kött tvingades från ben och ett hjärta inte längre kunde slå låg de nu alla stilla.
Samurajens nya namn var för världen för alltid okänt, den enda gången det yttrats var i krigarens sista, hopplösa andetag, viskat in i vinden. Namnet på familjen som en gång hade den mest framgångsrika farmen i hela provinsen var nu för alltid synonymt med tragedi, men ändå levde det kvar. Oavsett bana i världen och oavsett din lott i livet må du aldrig låta dina svärd rosta, ty deras röst är i nödens stund din enda chans till räddning, och räddning är inte alltid en förvandling.
Plattityder blir till vishet när vi är dåraktiga nog att ta dem på allvar.
Redan i mitt första inlägg i bloggen här på Emocore så delade jag med mig om mina funderingar kring varför jag valde att börja föra min offentliga dagbok. Jag kom fram till att det dels är ett verktyg för mig själv att se tillbaka och faktiskt kunna sätta mig in i vad jag genomgått på sistone (minnen är, till våran stora tragedi och lycka, så fruktansvärt opålitliga), men redan då kunde jag även konstanters att den största anledningen egentligen var mer självisk. Mer egocentrisk - narcissistisk. Att skriva dagboken för min egen skull - och den här sanningen är lika borglömd som den är uppenbar - vore lika givande oavsett om den var offentlig eller ej. Mina tankar och känslor sammanfattade i orden jag stundvis noggrant, stundvis nästintill slumpvist, väljer ut, kryptiskt formulerade må de vara, är desamma med eller utan en publik.
Jag har fått gift spottat åt mitt håll och väsande tungor har talat i mina öron: "du är patetisk! Du vill bara ha uppmärksamhet! Ingen bryr sig om vad du tycker!".
Jag kan inte säga att intellektet bakom illviljan har fel.
Jag vet att jag skriver offentligt - att jag bjuder in åskådare att höra mina inre ord, utropade i ett öppet forum - av en självisk anledning. Det är dock inte uppmärksamhet jag vill ha. Nej, jag inbillar mig inte att du som läser detta gör det sittandes på nålar i spänningen att få höra om Nihilums nästa kapitel i livet, och inte heller önskar jag att du gjorde det. Jag berättar inte om P för att jag på någon nivå hoppas att P ska läsa orden och plötsligt förändras som människa (i det fallet kanske jag, om en fullständig sanning ska slitas fram, kanske önskade det, men jag varken hoppas eller förväntar mig det). Jag tänker inte låtsas att jag gör allt det här utan att det på något vis speglar ett mål som ofta ligger under den yta jag låter läsaren speglas i, men det är just i den formuleringen - i den metaforen - vi finner mitt mål.
Nihilum. Intighet. Det är inte bara ett namn jag valt för att jag vill visa hur emo och deprimerad jag kan vara; namnet är valt i syftet att vi alla har ett behov av att fyllas. Vi läser bloggar, ibland för att vi bryr oss, men oftast för att vi är uttråkade. Vi vill se en bild på den där snygga tjejen, kanske höra om den precis lagom androgyna killen är singel. Kanske skriver hen om bullar, eller om ett favoritband som ni råkar dela och du kan lämna en glad smiley som bevis på ert nu offentliggjorda lilla band. Vi lässer bloggar för att fylla oss själva, på ett sätt eller annat, och det här är mitt sätt att försöka ge dig en gnutta nytt inehåll. Jag vill inte vara en direktväg in i mig själv; jag vill vara ytan i vilken du ser dig själv. Det är den riktiga orsaken till vilken jag skriver; att jag vill att du ska kunna bära med dig en liten del av spegelbilden jag erbjuder. Du känner inte P, men du har säkerligen haft en egen P någon gång. Du har inte genomgått vad jag har, men kanske kan jag vara en liknelse, eller bara en skymt, av det du har att återupptäcka inom dig själv.
Ja, jag är pretantiös. Jag är ytlig, narcissistisk, sårbar, känslig, rädd, envis, mänsklig... Precis som du. Ibland, kanske idag, är jag din spegelbild.
