Att inte kunna befinna sig i det ena

6 november 2013 kl. 21:48

---

"So beautiful and so strange
Scatter all the pieces
The puzzle will remain the same"

---

Alla människor har två sidor. Detta är ingen uppenbarelse jag har haft utan något jag tar för givet att vi alla är överens om. Jag tror att du ofta tror att skillnaden mellan dina olika sidor är större än vad den är hos andra människor - att du känner att du är mer sliten och kluven än vad som är normen - och jag tänker inte vira in mig i liknande tankar just nu. Däremot har jag funderat på vad jag kanske kan göra för att uppnå en större stabilitet.

Jag ska in på en hjärnröntgen imorgon, för att se om vi kan hitta vad som orsakade mitt "anfall" för två veckor sedan, och jag är inte orolig. Inte för att jag känner mig säker på att inget ont kommer kräla fram från under mitt kranium där det gömt sig i skuggorna - jag tror att oddsen är hyfsade att antingen röntgen eller de kommande neurologiska testen kommer hitta något eftersom det måste finnas någon anledning - utan mer för att jag inte känner att jag har en stor vinst eller förlust oavsett vilken sida av myntet som stirrar mig i ansiktet. Jag mår inte bra som det är nu, så om alla test är negativa och det visar sig att det helt enkelt bara är såhär min kropp fungerar nu... Ja, det vore ingen upplyftande upptäckt. Om det däremot visar sig att det är något fel på mig så kommer jag ta emot det svaret i vetskapen om att jag, som sagt, inte mår bra just nu och inte har mycket att förlora. De två scenarierna är natt och dag, men ljus eller mörker gör mig ingen större skillnad i frågan. Här är mina två sidor helt överens - ingen rädsla, inget hopp.

Det är den vetskapen som gör den följande observationen så förvirrande: jag kan i en sekund skriva på en uppsats om min teologiska uppfattning och idé om bakgrunden till religion, människoförtroende och troende i allmänhet inspirerat av Nietzsche, Ljung, Fyodor Dostoevsky, Plato med flera (detta är ett egorunk, visst, men det finns en poäng, jag lovar) för att tio sekunder senare lägga mig och gråta i soffan för att jag kom att tänka på en stor smärta som inträffade för ett år sen, eller en mindre smärta som inträffade för två månader sedan. Som vi tidigare konstaterade har vi alla två sidor, men växlingen mellan det intellektuella och patetiskt emotionella är för hastig för att jag ska kunna förstå eller hantera den; ett enda minne - en enda doft eller syn eller skugga - kan kasta mig mellan de två extrema ändarna av spektrumet. Lika olyckligt är det att jag snyftar så mycket över sorger omvärlden så ofta berättat att jag bara "borde gå vidare" ifrån samtidigt som jag inte är intresserad över vad som är rätt eller fel med min kropp; en fråga som kan få livslånga konsekvenser.

Kanske har du känt likadant - kanske har jag återigen lyckats konstatera (med en hemsk massa text) att vi är (olyckligt) lika; kanske har jag yttrat något mer intressant än så; en inblick i våra skillnader. Två sidor av myntet, precis som alltid.

---

"So hideous so deranged
Crawling through the tunnel
Lost inside the maze"

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---

Logga in för att kommentera

Isandir Kille, 35 år

Jag tror mycket utav dualismen uppkommer genom att vi har blivit skolade att enbart lyssna på vårat intellekt och strunta i våra instinkter, det är en obalans mellan de två.

Meditation har varit ett bra sätt för mig att få mer hamromi med mig själv och naturen, en lär sig hantera det ständiga surret av tankar i hjärnan.
Det är dock inte en lösning för problemen för mig, allt skit finns ju kvar jag har bara lärt mig att i en viss utsträckning inte tänka på det. För när jag väl börjar tänka på all skit så är den en stup ner i ångestens avgrund.

En dualism som jag har väldigt svårt med är att så gott som alla människor är äckliga mördare som dödar för njutning, det är sjukt och ondskefullt.
Men dem förstår inte det själva.. Det är ändå svårt för mig att inte hata dem för det.
Jag försöker övertala mig att de inte förstår vad de gör, de har blivit ljugda för i hela sina liv och det är få personer som kan syna och gå emot normerna. Det rättfärdigar absolut inte vad de gör dock.

Det jag gör för att undika ångesten så mycket som möjligt är att undvika de situationer som ger mig det och att undvika att tänka på sådant.
Jag kan inte konfrontera det för jag vet att det inte är en strid jag kan vinna.

I ditt fall så verkar mycket av ditt lidande komma från något som är i det förflutna, inget du eller någon annan gör kan förändra det som redan har skett.
Tiden är en illusion, det enda som existerar är nuet. En kan ta lärdom om det som har skett men fastna inte i en tid som inte längre finns. Försök att göra vad du kan för att vara lycklig nu i stunden.

Jag skulle vilja rekommender den här föreläsningen, jag tycker den är väldigt lärolik: https://www.youtube.com/watch?v=USC5MJVZLy8

7 november 2013 kl. 08:48

Distarded Tjej, 30 år

Hoppas det går bra för dig på testet och att du mår bättre snart :)

6 november 2013 kl. 22:13

Nihilum 35 år

Jag kommer nog blogga om resultatet sen ikväll, eller i alla fall berätta hur det gick ifall det tar längre tid att få svar! :)