Att inte behöva hoppas

11 november 2013 kl. 12:03

---

Idag var som alla andra dagar; betryggande förutsägbart instabilt.

---

Jag var på Apoteket idag – närmare bestämt ett väldigt litet Apotek – och det finns, vad jag upplevt, bara två anställda där. Jag trivs inte direkt med någon av dem.

Den ena kvinnan är ung, men hon pratar alltid så tyst att jag inte kan höra vad hon säger, och således kan jag aldrig svara på hennes frågor, vilket är frustrerande. Jag funderar ibland på om hon är medveten om hur tyst hon är eller om hon kanske tror att det är jag som är döv. Kanske tror hon att alla andra är döva, om hon pratar med samma volym med resten av världen som inte är mig.

Jag suckar alltid när jag upptäcker att det är den unga kvinnan som bemannar kassan jag råkat hamna i, men jag suckar precis lika mycket när den andra apotekaren ska expediera. Den andra kvinnan är gammal och pratar så långsamt att jag aldrig orkar fokusera på vad hon säger länge nog för att uppfatta hela hennes meningar. Hon tycks inte märka detta för hon ställer aldrig följdfrågor utan bara drar ut ofantligt på vad jag antar vara artighetsfraser. Kanske är hon ensam. Kanske är hon och den halvt stumma kvinnan ett bra lag tillsammans: den ena pratar långsamt nog att den tysta kan känna sig bekväm och den gamla är tålmodig nog att be om en upprepning när hon inte hör.

Jag tycker dock inte att jag är ett bra lag med någon av dem. Ibland hoppas jag hopplöst nog på att en tredje anställd ska dyka upp och betjäna mig, men tyvärr har inte verklighetens eller logikens lagar format sig efter vad som råkar irritera mig för tillfället, så jag står ut med att bli lite sur varje gång jag inhandlar mina mediciner.

På sätt och vis, dock, är det skönt att veta att jag inte kommer kunna kommunicera oavsett vem det är som står i kassan; det finns ingen osäkerhet – jag vet från början att det kommer sluta med att jag blir frustrerad, och jag behöver varken vara orolig eller stå och hoppas på att få rätt eller fel apotekare– vilken sida myntet än visar är resultatet detsamma. Jag behöver inte önska eller hoppas eller oroa mig, utan kan bara vara trygg i min garanterade irritation.

Ibland är det skönt att inte behöva hoppas.

---

Jag kanske borde ha dåligt samvete – jag kanske borde ha ansträngt mig mer – men det är så mycket lättare för mig att leva i min version av verkligheten där allt är ditt fel.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---

Logga in för att kommentera