Att låta sitt svärd rosta

4 november 2013 kl. 00:24

---

Jag berättar om andra så vi kan försöka förstå varandra.

---

Den unga samurajen satt på en kulle och väntade tålmodigt, men om du stod nära nog att kunna tyda detaljerna i hans ansikte så skulle du se att hans ögon ständigt vandrade upp och ner längs vägen som slingrade sig förbi. Från att morgonen födde solen i öster till att kvällen svalde den i söder granskade han var dag ormen från svans till tungspets. Han hade inte alltid varit en samuraj. Han var född på en farm och han hade alltid slitit hårdare än någon annan i byn gjort innan: han gick upp tidigare och la sig senare och han bar på tyngre last än vad en far någonsin kunde förvänta sig av en son.

Bondesonen blev allt flitigare med åren och byn tog för givet att han som enda arvinge och som en så ambitiös talang skulle ta över sina föräldrars plantage, och varje vår var de redo att fira hans övergång från dräng till landägare, och alla var de så stolta över den imponerande unga mannen, men när våren kom var den ständigt följd av en tystnad. Han hade kunnat ge sin familj ett namn känt utanför byns gränser; vidare via vägen som slingrade sig förbi och in till staden. Han var förebilden de andra familjerna pekade ut för sina barn för att sporra dem att aldrig vara lata och att oavsett deras lott i livet vara dedikerade och flitiga; att alltid vara beredda att jobba hårdare.

Men den unga mannen lyssnade inte till byns röster. Den unga mannen såg ingen stolthet i sitt yrke - han skämdes rent av att vara född av en bonde, och alla mynt han tjänade ihop genom sitt slit sparade han för att förverkliga ett kall han känt sedan han för första gången insåg att det fanns en värld utanför farmen: han ville bli en samuraj.

Så han slet och han slet och sparade och sparade tills han en dag hade nog med pengar sparade att kunna resa in till stan, byta ut sina kläder till en krigares kimono och köpa sig sitt första svärd. Hans far, som alltid varit tacksam för sin arbetsamma son, insåg att han inte ensam skulle kunna driva plantaget, men han stod i för stor skuld till sitt barn för att våga säga något i vägen av förnekelse och han lät således tyst den flitiga pojken lämna sitt arv bakom sig. Byn hade hoppats att familjens namn skulle uppstå som ett signum, men ensam och utlämnad blev fadern, nu gammal och utsliten, oförmögen att ta hand om sin farm och efter flera generationers led förfall den i takt med sin ägare, och snart fanns det inte längre något kvar efter någon av dem.

Den unga samurajen hade lämnat sitt bondenamn bakom sig och fick aldrig reda på vad som hände med hans hem. Han var lika slug som han var arbetsivrig och han insåg att det skulle krävas ett stordåd för att etablera honom som en riktig krigare. Han ville bli en legend: han ville att första gången han drog sitt svärd skulle han avfärda en ökänd fiende och på så sätt skulle hans nya självmyntade samurajnamn bli vida spritt - mungon, ny på sitt revir, som plötsligt dräpte den största och hemskaste kobran, skulle introducera sig för världen och skapa sin egen legend.

Så han väntade på sin kulle. Ibland såg han tiggare gå förbi, men de var inte fienden han eftersökte, så han gav dem inget intresse. En dag passerade en blåslagen kvinna med sönderrivna kläder, men inte heller hon var draken han sökte att slå så han lät henne släntra förbi utan att skänka henne ett ord. Då och då gick det förbi en skurk, men ingen var tuff nog att han ville låta dem vara hans första dåd - han måste möta den hemskaste av hemska, för det var så han visste att han snabbast skulle bli känd för sitt mod och hans styrka. Det var så hans nya namn skulle bli yttrat för första gången.

Han väntade och väntade, men så, en stormig dag, så hörde han det våldsamma ljudet av hovar som klampade fram över fältet. Han hörde fem, nej, sex hästar, och de flåsade och rusade så fruktansvärt att han genast insåg att det var en allvarlig situation ryttarna befann sig i. Han reste sig långsamt, ty hans ben hade blivit stela under tiden han stilla suttit, och han ställde sig i hästarnas och deras mästares väg.

Genast ropade ryttarna hot och svordomar och den unga samurajen såg på deras ärrbeklädda ansikten och deras tatuerade, slitna kroppar att de var hemska och våldsamma. De klev ner från sina riddjur och han fäste sin blick vid den största av skurkarna. Han kramade fästet av sitt svärd och han såg hur ilskan i rövarens ögon satte hans kropp i handling och en van hand slet stålbladet från sitt hölster och rusade fram mot den unga krigaren.

Samurajen, som väntat på detta ögonblicket hela hans liv, var beredd att göra detsamma som hans motståndare, men hur han än drog ville klingan inte lämna sin slida. I ögonblicket innan hans kropp introducerades till det kalla stålbladet som svingades mot honom insåg han att han låtit sitt svärd vara orört så länge att det rostat igen och inte längre kunde dras. Han hade aldrig låtit dem lämna sitt hem och således hade de nu svält till döds. De trubbiga bladen, den övergivna fadern, den borglömda farmen och nu den unga samurajen - när kött tvingades från ben och ett hjärta inte längre kunde slå låg de nu alla stilla.

Samurajens nya namn var för världen för alltid okänt, den enda gången det yttrats var i krigarens sista, hopplösa andetag, viskat in i vinden. Namnet på familjen som en gång hade den mest framgångsrika farmen i hela provinsen var nu för alltid synonymt med tragedi, men ändå levde det kvar. Oavsett bana i världen och oavsett din lott i livet må du aldrig låta dina svärd rosta, ty deras röst är i nödens stund din enda chans till räddning, och räddning är inte alltid en förvandling.

---

Plattityder blir till vishet när vi är dåraktiga nog att ta dem på allvar.

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---

Logga in för att kommentera

Bra1ndead Tjej, 34 år

Tankeställande text.
I like it.

4 november 2013 kl. 10:29

Nihilum 35 år

Tankeställande eller pretentiös - alltid en fin linje, haha.

Distarded Tjej, 30 år

Kinda sad :/

4 november 2013 kl. 00:33

Nihilum 35 år

Tack, tror jag!