Att tvingas möta sin död

17 november 2013 kl. 23:25

---

"But even then, I think I understood Mother had been born again, in that other world.
A world of fathomless signs and portents.
Of magic and terror.
And mysterious symbols."

---

När jag var liten pratade min farmor ibland om döden. Hon berättade, och detta är ett av mina tidigaste minnen, att hon trodde på att man återföddes efter sin död. Hon sa att hon hoppades att hon skulle få bli en gråsparv i sitt nästa liv, för att de var vackra, omtyckta och blev ompysslade. Hon sa att hon var rädd att bli en skata då de var fula och hatade.

För ungefär nio månader sedan dog min farfar.

Han hade haft cancer sedan tidigare och hade varit inlaggd på akuten då och då, men det var den sista gången han blev inskriven. Det känns ganska självklart att han aldrig igen, heller, blev utskriven.

Min farmor har förändrats sedan dess. Inte bara bär hon på en sorg, vilken i sig även den är självklar, men hon pratar inte längre om döden. Däremot är jag säker på att hon tänker på den ofta. Hon är rädd nu – hon pratar inte om oundvikligheten eller hoppet om vad som händer därefter; istället är hon nästan panikslagen över sin hälsa i varje ögonblick. Antingen får hon för många piller på apoteket eller så är det för få och antingen sover hon för mycket eller för lite. Varje gång hon har ont i benen, inbillat eller inte, så är det hjärtat som ger efter. Varje gång hon har svårt att andas så är andetaget hennes sista.

Jag har kommit närmare och närmare döden varje månad i mitt vuxna liv. Detta är en självklarhet eftersom vi alla blir äldre och därmed närmar oss punkten då kroppen slutar växa och istället förmultnar, men för vissa av oss är det mer än så. Vi slutar vara försiktiga. Vi gör dumma saker – först drivna av impulser och oskyldighet men sedan av en mörkare vilja. Vi tar chanser; stora risker med alldeles för höga insatser och utan någon direkt vinst att hoppas på. Vi lever i en visshet att vi kommer förstöra oss själva innan tiden får sin chans att bita oss.

Jag tror inte på återfödelse, men jag önskar att min farmor fortfarande gjorde det. Jag har för bråttom i jakten på mitt eget slut, men hon är för rädd för sin egen resas ände. Jag får ofta höra hur själviskt min livsstil är, men sanningen är att precis som lycka växer när den delas sprider sig rädslan likt ett virus, och när rädslan väl har fått börja kontrollera dina handlingar så kommer den aldrig någonsin släppa sitt grepp kring dig.

Jag tror att sprida lycka en kortare tid är bättre än att vandra en lång stig medan man utstrålar sin fruktan för vart vägen kommer ta slut.

---

"We project our greatest fear on death and forget our power"

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---

Logga in för att kommentera

voldemort99 Kille, 26 år

Gud så fint skrivet Ash! tycker värkligen synd om henne! <3 <3

31 december 2013 kl. 12:11

FSCENE8 Tjej, 33 år

Att förlora någon som är väldigt viktig för en förändrar hur man tänker, och hur man är.
Jag vet själv inte hur det är att förlora sin livspartner, men jag tänka mej att det är fruktansvärt svårt. Anledningen till att hon 'letar fel' kan kanske vara att hon känner sej ensam, utan din farfar.

Du skriver väldigt bra texter, för övrigt.

17 november 2013 kl. 23:37

Nihilum 35 år

Tack för din kommentar!

Det kan vara så, men jag tror rädslan är genuin. Hon vågar knappt gå ut längre, så min pappa måste åka och handla åt henne trots att det är flera mil fram och tillbaka, vilket förvärras av att han måste åka flera mil redan innan på dagen för att ta sig till sitt jobb.

Jag förstår ensamheten, men jag tror inte att det är ett hållbart sätt att hantera det på.