Jahopp, då har man gjort som de flesta utav sina vänner och flyttat ut ur boet. Inte särskilt långt, bara några mil ifrån hemmet. Det vill säga, jag har mellanlandat i lilla Fjöget. Yay (Or something)
Nej men det är ganska bra faktiskt, tar bara 10 minuter att gå till jobbet, så jag behöver inte känna mig särskit stressad över att jobba. Inte mer än vanligt iaf, men det hindrar inte mig att få en mini hjärtattack varje gång det ringer. Det gör det inte bättre när Hampus mobil ringer oftare än min, för det får bara igång hjärtat utan anledning.
Ifrågasätt inte min skräck för min telefon, jag har bara den och lär nog ha det ett tag framåt. Jag har för många saker som skrämmer mig xD
Fast jag gillar att jobba nu. Jag har delegering, så nu kan jag vara lite mer självständig och kan liksom köra mitt race, så det känns otroligt lättande. En sak ur världen liksom, som man inte behöver oroa sig om längre.
Iförsig, så har jag inte nån delegering på andra saker som sondmat och dialys....Meeen, det tänkte jag att de andra kunde ta, för det var en heldel som skrev upp sig på den delegeringen. Jag känner att jag liksom har gjort mitt nu med det, behöver inte ödsla mer energi på det xD
Yepp, jag är riktigt lat och det har jag aldrig gått under stolen med, eller vad man ska säga.
En sak som är kul att man har flyttat, eller snarare intressant,är just hur mkt man undermedvetet saknar sin familj. Jag menar, jag såg pappa på jobbet (som inte är SÅ konstigt i sig, eftersom han jobbar där bara på ett nytt destrikt nu) och jag kände hur jag blev alldeles uppspelt och sprang fram och gav honom en kram (det är nu alla får tänka: awww)
Och mina föräldrar nästan tvingade mig att åka till Mullhyttan och kolla på eurovision med dom därborta. Vilket inte gjorde mig så mkt, eftersom Hampus ändå hatar det, medans jag tycker det är som tradition (yep, min familj och jag är fanatiker när det kommer till sånt, så nu vet ni det)
Jag antar att man uppskattar saker mer när man är ifrån dom. Ett koncept jag hoppas Hampus kommer på när jag är borta i Skottland några dagar, så han kan komma igång med städandet och diska lite xD
Påtala om Skottlandresan, så är det bara en vecka kvar nu ungefär. Jag måste få tag i en skrivmaskin så jag får ut mina biljetter i tid, annars blir det lite krångligt. Alltid det där med att skriva ut som får mig att bli nervös...
Varför kan man inte få allt utskickat som vanligt för? Det är inte så svårt och jag blir av med den där dumma stressen... Jag lär behöva fixa det inom de kommande dagarna, plus typ att beställa en buss upp till Stockholm så jag är där i tid.
Jag ser inte riktigt fram emot att springa runt på flygplatserna ELLER att flyga, men jag ser däremot fram emot att få träffa Rasmus :D
Jag hoppas på att det blir kul, men med både Rasmus och Adde där, så tvivlar jag inte på att jag kommer få en bra tid därborta (även fast det bara blev några dagar istället för en vecka. Så går det när man vill åka billigt)
Well, det är allt som jag vill ha sagt än så länge. Ska föröka titta in oftare, men det är svårt när man har glömt lösenordet. Det är tur att gamla goa firefox kommer ihåg det åt mig när man börjar bli senil på gamla dar xD
Hej ni som fortfarande är intresserade, här kommer fru Linette och har saker att berätta.
Nej okej, jag har inte så mkt att berätta, men jag vill fortfarande hålla er och om inte ni finns, helt enkelt mig själv. Nu har nästan ett år gått sen man tog studenten och ändå sitter man kvar i samma båt.
Man har inget körkort eller någon vidare plan för framtiden. Man glider bara med. Eller ja, jag glider bara med utan att ta något större intresse i något.
Jag hade ju mitt intresse för det kreativa, för skrivandet, spelandet och målandet. Men jag vet inte, det känns liksom som om den delen försvann tillsammans med Måns, eftersom han var en sån stor del som inspirerade mig så mkt under en kort tid. Kanske associerar jag för mkt utav målandet och skrivande med honom och det är för smärtsamt att börja igen?
Det här är såklart bara små tankar jag har och jag menar det är ju inte HELT utdött, jag tvingar mig själv att måla när jag har ett koncept, men det känns inte riktigt som förr..
Man slutar aldrig älska nån, man träffar bara nån man älskar mer. Det är nåt som jag gång på gång repeterar i mitt huvud när jag tänker på det förgångna och jag tror på mitt egna ord.
Jag tror Hampus är min största första kärlek, det är därför det inte känns så fel att glida med hans framtidsplaner. Att flytta ihop och börja jobba och komma in i det riktiga Svensson livet. Inte mig emot, eftersom han ändå värdesätter samma saker som mig.
Det känns inte som att binda sig, utan som att man har en vän på färden. På konserten och ut i världen. Han gör mig galen ibland med sitt barnsliga beteende, att allt ska vara på sitt sätt och att han gillar att retas men klarar inte av när det kommer tillbaka till honom. Men han har ett gott hjärta och han bryr sig och han har inte ögon för någon annan. Trots att han retas en hel del, så är det ändå den personligheten som får mig att skratta när jag inte ens vill!
Så det känns tryggt att ha honom vid min sida, särskilt när jag går in i den obestämda tiden med min distans utbildning som kräver en sådan disciplin.
Jag sökte idag iaf, inte skickat iväg den än, eftersom jag kanske kommer på lite fler utbildningar och att det känns skumt att bara skicka iväg två intresseanmälningar. Men att bli tandhygienist känns fortfarande som ett bra val för mig. Att jobba inom vården har inte fått mig att ändra intressa, utan skulle isf bara vara "sista utvägen" till utbildning om jag inte får nåt annat. Man får ju alltid garanterat jobb iaf, so I have that thing going for me.
Men just äldrevård... Det är inte riktigt min grej. Jag känner det när jag jobbar, att det bara är en grej för stunden, ett sätt att tjäna ihop lite pengar i sparbössan.
Jag har inga förhoppningar om framtiden, mer än att jag hoppas att jag landar på fötterna
Hej igen. No time long seen. Nu är jag här igen. Varför jag inte har varit och uppdaterat så mkt är väl för att det har varit ganska bra här nu. Jag har inte haft nåt att klaga över helt enkelt, så det är väl positivt :3
Men det känns som om det är några saker som jag borde uppdatera om.
Jag har behållit jobbet som en "wannabe" sjuksköterska. Som jag sa tidigare så trivs jag bra där och folk verkar nöjda med min insats och tycker att jag typ jobbar hela tiden, även fast jag typ bara jobbar bara två veckor per månad men jag klagar inte. Jag har fått "the big shots" att gilla mig, vilket är bra för då finns det många referenser till CV:et (mohahahahaha)
Men i och med att jag har ett fast jobb (eller typ, eftersom jag är timvikarie istället för vanlig vikarie, så måste de ringa in mig för jobb)
Hej hop!
Så... det var den sommaren passerad. Och vad har jag gjort? Hör och häpna jag har faktiskt jobbat det mesta utav tiden och tjänat ihop lite pengar till min fars förtret (eftersom han inte får tjäna nåt utav det),
Jag har då fått hoppa in som den sexiga undersjuksköterskan som har tagit hand om de äldre. Kanske inte fullt så glamoröst som man kan tänka sig, men inte alls lika illa som jag först trodde att det skulle vara. Jag har faktiskt trivts ganska bra därborta, speciellt med folk som man har umgåtts med tidigare som ens arbetskollegor.
Man jag menar, trots att man har jobbat har man ändå haft ett liv utanför jobbet (även fast man typ kollapsar i sängen så fort man kommer hem)
Jag har ÄNNU en gång lyckats inleda att förhållande med Budda, men som han själv säger, den här gången känns det på riktigt. Jag hoppas verkligen det. Jag vet att jag kan bli irriterad på honom ibland, men det kan jag med alla, men han får mig iaf att inse det och få mig att vilja skratta istället.
Det har alltid varit hans styrka, hans charm och personlighet. Det är svårt att inte dras med i den, även fast den kan bli liiite för mkt ibland xD
Nej, men som man säger, den första kärleken den sätter spår, och ibland är det svårt att ta sig ur de spåren, Inte för att jag klagar, han är nog den bästa som man kan fastna för. En oslipad diamant, kan man säga. Ingen ser hans glans förutom jag, vilket gör honom till min egna lilla skatt.
Han är så kärleksfull och jag vet att han bara har ögon för mig vilket får mig att känna mig speciell <3 För mig är han min ideal kille, den som alltid får mig att skratta, som har rött hår och fantastiska ögon och som kan vara skum, till och med värre än mig!
Vi är vänner och har varit det (mer eller mindre) sen vi först träffades i sjuan. Han är en del av min barndom och jag hoppas att han blir en del utav min framtid oxå.
Hur som helst så har jag umgåtts ganska mkt med honom under sommaren oxå. Särskilt de dagarna man har behövt skjuts på morgonen till jobbet (A)
Vi gillar varandras sällskap så mkt att vi har bestämt oss att tillbringa en vecka tillsammans borta i Tyskland. Jag hör av mig om vi överlever resan xD
Neh, men allvarligt nu. Jag ser faktiskt fram emot det! Särskilt nu när jag typ har jobbat hela sommaren och inte kommit iväg någonstans, så kan det vara skönt att få byta miljö lite. Speciellt om det betyder att jag får ut lite längre utav sommaren, men varma kvällar och solnedgångar. Jag kommer missbruka den där system kameran vi tar med oss xD
I och med detta så är min ställning i jobbet inte så säker. Varit borta nu en vecka i stockholm för att se om jag kom in på universitetet (vilket jag inte gjorde) och fått några samtal ifrån jobbet. Men nu har mobilen varit tyst. Jag har till och med skrivit till chefen och sagt att jag har varit tillgänglig.
Så vi får se hur det går. Ett påtvingat sabbats år kan gå vääääldigt långsamt om man inte har saker för sig.
Bråvalla, vad ska man säga om dig? Du var den som tog min oskuld, min volontär oskuld och det kommer jag aldrig glömma.
Jag var helt säker på att jag varken skulle bli full eller ens få ett ragg därborta men när det gäller festivaler ska man aldrig ha några förväntningar. Allting kan hända!
Men nu drar jag iväg i historian. Åkte iväg tillsammans med Hund och Blue i en bil, påväg till nya jaktmarker. Även fast vi fick stanna lite för att tanka och köpa på oss lite grejor. Men resan gick smort, enda fram tills man kommer fram. Jag har aldrig sett en sån lång kö!
Men vi såg ljuset i slutet av tunneln när vi insåg att vi som volontärer hade en egen privat parkering. Dock så krossades våra förhoppningar när vi blev tillbaka skickade till den slingrade ormen som då var bilkön.
Själv var jag något stressad eftersom vi behövde vara incheckade innan 22 och skeptisk till att vi faktiskt skulle åka i kön, eftersom många volontärer hade blivit iväg skickade.
Men till min stora överraskning hänvisades vi vidare till campingen och vi ställde upp våra tält utan några större besvär.
Morgonen kom och det var dags för mitt morgonpass. Något exalterad och nervös inför att hitta vår samlings plats, men med hjälp av folk ifrån vår gemensamma grupp hittade jag fram tillslut och blev tilldelad att vara vakt på Gate 1 på hangar scenerna och vara i diket när det skulle behövas. Detta är alltså scenerna där lokal banden spelar och stå upp komikerna. Så jag kände att jag hade hamnat ganska bra ändå.
Så via jobbet har jag sett, jonas gardell, Özz Nujjen, Cuju och the happy hippo family. Jag missade tyvärr Betnér eftersom det var hel fullt och scenerna var inte anpassade än för några hundra personer att vistas där.
Man taggade inför kvällen, för då var det rammstein som skulle inta scenen. Men det var ju inte fören sent på kvällen, så jag var ju tvungen att underhålla mig själv tills dess.
Jag mötte upp grabbarna och gick på jonas gardell tillsammans och fortsatte till Ghost, där man träffade lilla faster som jag inte var beredd på det. Pågrund utav mötet tappade jag bort killarna på väg till Paramore.
Mig gjorde det inte så mkt, jag fann mig en bra plats bara några meter ifrån scenen och hängde med riktigt rejält även fast jag inte är ett riktigt Paramore fan. Det var kul ändå :3
Dock var jag riktigt sliten efter konserten och det började regna, så istället för att ställa mig framför In flames så sökte jag skydd för regnet under en byggställning. Det var då jag möttes upp utav Henke och Calle. Efter att ha bekantat oss lite så följde jag med dom och tog en öl (yes, jag drack ganska mycket "vuxendricka" varav min föreställning om att jag skulle hålla mig nykter föll ihop)
Sedan var det dags för Rammstein och vilken konsert det var!
Började med ohne dich, och spela du reich so gut, ich will, du hast, rammstein och troligtvis links och det enda som saknades för mig på den konserten var att höra rosenrot. Jag satt till och med på calles axlar den konserten, så det var helt klart konserten för festivalen.
Vi pallrade oss sedan iväg till mackelmore and lewis konserten som var helt okej. Inte min musik smak men det funkade.
Kom lite nära calle här. Detta kan såklart bero på att jag var måttligt full och alla som känner mig vet att jag blir... klängig och kärleksfull. Men tänka er! Han utnyttjade det inte, utan han var en riktig gentleman och stod bakom mig och var mitt stöd, då jag hade lätt för att tappa balansen (eller var det bara att det kändes så skönt att bara ha en kille bakom sig som höll en kvar på marken?) och höll om mig.
Jag tyckte det var mysigt iaf<3
Efter konserten var det sent, men jag ville ju inte lämna pojkarna, eftersom jag just hade det lite mysigt med Calle, så jag följde med till deras husvagn. En blå husvagn, med en blå val på sidan. Det var ett helt gäng som jag presenterades inför, ett skit skönt gäng som välkomnade mig.
Jag och Calle kröp upp i hans säng en liten stund, varav han sa att jag inte kunde stanna där. Då hade det blivit ganska tidigt. Jag försökte insistera att jag kunde stanna, men han rubbades inte. Så på morgonen begav vi oss av tillbaka till mitt läger. Han följde mig fram tills husvagnscampingen tog slut, sedan hade vi en sån där tillfälle då vi bara tittade på varandra.
Tyvärr ingen puss..
Sedan gick jag hem och somnade i mitt enmanna tält
Dagen efter hade jag inget för mig, eftersom killarna jobbade sitt skift, så jag ägnade dagen åt att hitta tillbaka till husvagen, som blev ganska lätt eftersom den var blå och lätt att urskilja. Jag trodde att jag kanske var för på för att dyka upp där, men ingen jagade bort mig så jag stannade.
När folk tillslut gick upp så begav jag, Calle och Johan till Royal Republic som är min näst bästa konsert på festivalen. Får med sig folk och var allmänt mysiga.
Visade prov på mina skills att smita nära scenen för killarna och kom längst fram trots att vi hade kommit sent till konserten. Och ja, Calle höll om mig, och pussades lite på halsen och kramades. Och nej, mina favorit konserter beror inte BARA på honom xD
Dock efter det så drack jag lite för mkt, så blev inte så många fler konserter, jag missade green day, johnossi och bullet for my valentine på grund av det. Yepp, dumma mig.
Tillslut hittade jag till mitt tält och hälsade på pojkarna som inte hade sett mig på en och en halv dag så slog ner mig i tältet och tillbringade natten med dom. Ingen luftmadrass och massa snarkande resulterade dock i att jag inte sov särskilt bra..
Sen var det sista dagen då vi allihopa jobbade, så det var bara jobb och ingen visa. Eller ja... jag fick ju se en de roliga komiker i och med jobbet så jag ska ju inte klaga xD
Hann se lite av Thåström och hörde avicci när jag sprang runt på festival området för att leta upp de kära markus. Han ser ut sm en blandning mellan micheal cera och typ nick Jonas men så mkt yngre xD
Det blev så sent sen så jag letade aldrig upp Calle efter det och vi hade aldrig gett varandra nummer eller så.
So l guess that he is the one that got away
Well, well, loook who´s back to town. Väldigt passande i och med att jag just kommit över mitt förra förhållande. Det var nästan som om det var på beställning, eller som om det var menat.
Vem är det inte man möter på studenten som vill försöka igen? Den killen som jag aldrig trodde skulle vilja vara tillsammans med mig.
Den gamla goa gosspojken! Åh pojken där gjorde ett stort intryck på mig! Jag var så kär och besatt av honom i tvåan att man nästan skäms när man tänker tillbaka på det. Särskilt när det bara var en enda natt vi egentligen var tillsammans... Gosh, den kvällen alltså.. Nog en utav höjdpunkterna på gymnasiet.
Anyhow, som sagt träffade honom på studenten. Kan ha varit liiite upplanerat, för jag menar jag har inte sett grabben på typ ett år och han ger mig en kram när vi springer ut ifrån skolan.
Så han tar mig ut på stan, helt på tu man hand och säger att han vill snacka. Ber om förlåtelse att han inte haft bättre kontakt, att det har varit problem med familjen och mormodern dött typ. Hur han fortsätter att säga att han har tänkt på mig lite ibland och säger hur vacker jag var (<3)
Varav han kommer till problemet.... Han har tjej.... Han har FUCKING tjej! Fast han säger att det inte går så bra och att hon har varit otrogen.
Sen frågade han mig om han fick kyssa mig... Döm mig inte, men jag sa ja! Det var evigheter sen jag såg honom och jag trodde inte han var attraherad utav mig längre så såklart jag tar chansen!
Han har fortfarande en stor mun xD
Neh, men jag vill inte bli "den andra" tjejen på nåt sätt. Om jag ska ge mig i kast i det här behöver han ha gjort slut med tjejen och inte bara skymma undan mig. Det skulle vara underbart att vara ett par, särskilt med tanke på att han redan bor i stockholms området blir det inga problem om jag flyttar upp dit :D
Fast jag tar inte ut segern i förskott, vi får se hur det går. Säkert i att jag blir besviken och att kontakten bryts igen... Men då ska jag utnyttja de dagarna väl som jag är tillsammans med honom <3
Har iaf inte kunnat sluta tänka på honom sedan fredags... Får se till att inte sjunka ner i träsket för långt om det inte går vägen
Jag brukar inte vara den som har problem med att sova. Det brukar räcka med att lägga huvudet på kudden och sedan är det fixat! Men denna natt är tydligen undantaget, jag kan inte sova.
Skriva brukar hjälpa, så jag tänkte ge det en chans iaf :3
Well, jag kan börja med att skriva att jag inte är säker som bilförare. Inte säker på om jag någonsin kommer bli bra på det. Känns som om jag inte lär av mina misstag, och redan det är ju en varningssignal. Jag går bakåt i min lärning när jag egentligen borde gå framåt. Som med att växla till exempel.
Kanske ska jag bara göra det enklare för mig, så kanske det går vägen.
Pappa är en bra lärare, medans mamma bara får mig att bli irriterad och jag tar illa upp när vi kör. Jag vill köra mer, så jag verkligen lär mig och kommer bort ifrån de där klassiska misstagen, men det är svårare än vad man tror med en bil och föräldrar som går på och av varandras scheman men jag gör det bästa av situationen.
Det är inte så att brorsan inte ger mig flera tillfällen när han vill bli hämtad/lämnad hos flickvännen. Fast han har sagt att han tycker att det är smått läskigt att vara med när jag kör (mohahahaha?)
Får se om det finns nåt hopp om att jag ska lyckas ta något körkort, eller om jag bara är ett hopplöst fall. Håll tummarna för mig.
Andra tankar som verkar komma så här på natten är studenten. Jag har sagt till mig själv att jag inte är så taggad, men jag kan inte låta bli att tänka på student fotot och uppvaktningen av familj och släkt utan ett litet leende på läpparna. Hur det går på vagnen med klassen är en annan fråga, men jag hoppas att det blir kul!
Jag kommer oxå sakna gänget, vårat otroliga gäng. Jag undrar hur vi kommer klara det, om jag kommer kunna åka hem till örebro på sommaren och åtminstone hänga med de som fortfarande pluggar här och skriva skumma inlägg till resten. När det gäller sånt är det bara tid som avslöjar vad som händer med oss alla, men jag hoppas att det går åt det bättre, för varje person :3
På tala om framtiden har jag tänkt en del på universitet oxå... Högst på listan är ju att komma in på karolinska institutet som tandhygienist men det är 600 sökande!! Hur stor är chansen att jag blir bland de 600 som faktiskt kommer in.
Yes, l´m a bit scared u could say... Jag hoppas bara att jag har tur och att mitt VG i snitt räcker för att låta mig förtjäna en plats där borta. Jag vet inte om chansen är större om jag kommer in i Göteborg eller Umeå, men fatta vilket äventyr det skulle vara om jag kom in i FUCKING Umeå!?
Jag vet inte om jag känner mig själv tillräckligt bra för att kunna svara på om jag faktiskt skulle ta min studie i Umeå. Det är så långt bort och jag skulle verkligen vara...utsatt, så att säga.
Ny miljö, ny skola och absolut INGA kontakter. Då snackar vi nystart!
Men som sagt, detta har oxå en del utav tiden som får berätta hur det går. Jag undrar bara om jag kommer våga titta på det där meddelandet när det kommer och berättar om man har kommit in eller inte.
Oh well, jag har ju plan B. Jag får jobb på linden, jag och den rödhåriga doktorn (som förhoppningsvis är snygg, för jag har inte sett honom, och är en otrolig romantiker med ett sinne för humor och en stark personlighet) blir kära och gifter oss och får tre ginger barn och stannar kvar i mullhyttan.
Det låter som en ganska solid plan B, om ni frågar mig xD
Det är inte fören nu jag kan dra en lättnads suck och faktiskt känna att jag mår bra och inte är ledsen på nåt sätt. Och det känns befriande!
Det är först nu som jag kan tänkta tillbaka till våra stunder tillsammans och faktiskt le, istället för att bli nedstämd och ledsen.
Nu kanske jag är redo för nåt nytt.. kanske xD Men först ska jag njuta utav sommaren och av vänskapen.
Well livet har varit som en berg-o-dalbana just nu och precis som den riktiga attraktionen ogillar jag upplevelsen. Det är så mkt som har hänt, så många tankar som simmar runt där uppe som jag inte har satt några ord på.
Men det är väl just det jag har kommit fram till. Tankar förstör! Jag har aldrig trott något annat, för jag har alltid vetat att mina tankar har gjort mig självdestruktiv men nånstans i slutändan så har jag löst det på nåt sätt. Men jag menar tankarna har ännu en gång bevisat sig varit min största fiende, det var de som tog Måns ifrån mig.
Dock varnade jag honom för att tänka för mkt men samtidigt är det en del utav honom. Han har alltid vara så fundersam, över analyserat saker och vara lite inåt och jag menar jag älskar honom för den han är. Då kan jag inte ta det ifrån honom.
Måste vänja mig att säga älskaDE honom och försöker komma över allt det här, men det har lagt ett ganska stort märke på mig. Jag menar det har påverkat mig mer än vad jag själv vetat om. De senaste gångerna jag har blivit full har det slutat i att jag bölar som en unge och inte kan sluta tycka synd om mig själv och gråta över den spillda mjölken som var mitt förhållande. Jag tycker synd om mina vänner som behöver höra samma sak hela tiden men grejen är att det smyger på mig varje gång. Helt plötsigt finner jag mig själv gråtandes och jag har ingen aning hur det startade!
Så jag har bestämt mig att bli nykterist igen, för det är inte meningen att det ska vara så här och dessutom har jag aldrig tyckt sprit varit gott. Har hittills bara funnit EN cider som är god så jag tror nog jag ska klara av att bli nykterist igen.
Men som sagt, när alkoholen påverkar mig släpper alla hämningar och jag finner mig själv gråtandes över honom medans när jag är nykter blir jag knappt nerstämd längre. Åh jo, det händer fortfarande, särskilt när jag får höra sångerna som han spelade in till mig. Men jag menar, jag tror det är nyttigt för mig att lyssna på dom och på det sättet komma över det.
Fast jag tror att jag har kommit över det när jag berättar för föräldrarna att det är slut. Iför sig tror jag att de har listat ut det för länge sen när jag väl berättar det. Jag är verkligen dålig på att kommuniera xD
Och pappa kommer ifrågasätta varför jag inte berätta det tidigare som han brukar göra xD
På nån nivå tror jag att jag försöker fixa så mkt för mig så jag slipper tänka på allt det där jobbiga. Jag kommer troligtvis jobba inom vården halva sommaren och jag kommer jobba som funktionär på bråvalla i slutet av juni. Allt för att uppehålla mig själv ifrån att behöva tänka på allt det där.
Jag hoppas dock att jag har kommit över det hela fram tills dess, annars kommer det bli en LÅÅÅÅÅNG sommar xD
Men jag mår bättre faktiskt, så länge som jag håller mig borta ifrån spriten. Har inte så mkt kvar i skolan, bara ett stort fysikkursprov och en historia prov på andra världskriget.
Tänk! Nästa vecka är det bara en månad kvar till studenten. Det känns så overkligt! Man kommer behöva flytta i slutet av sommaren till vart man nu kommer in, allt blir nytt och både spännande och skrämmande. Trots detta är det bara en önskan jag har och det är att fortsätta ha så bra kontakt med vännerna när man senare fortsätter på universitetet.
Jag fick en uppenbarelse att man kunde åka hem varje sommar, sno tillbaka ladan för sig själv och bara hänga med vännerna. Men sånt där är allt naivt såklart, men vad kan jag säga? Jag är en naiv person som tror på mkt som egentligen är barnsligt.
Jag menar... Jag trodde på att Måns och jag skulle flytta ihop tillsammans i någon stad vara kära iaf några år till. Men som sagt naiva tankar...
Jag har fått en till person att snacka med. Det är en kompis ifrån henke, som jag lärt känna igenom lol. Här i helgen snackade vi hela natten som resulterade i att jag dygnade. Jag var helt slut vid sextiden dagen efter.
Nu kanske ni undrar vad han heter? Well, grejen är att jag inte heller vet, han är väldigt incognito om man säger så. Vill inte riktigt säga vad han heter eller ha en bild på sig själv. Dock så säger han att jag ska kalla honom Marcus xD
Jag tkr bara att det är spännande och har ett uppdrag att fixa en bild på honom. Jag tror inte att han är någon jag kommer "jaga" efter. Han är två år yngre än mig och jag har lovat att inte ha en yngre kille sedan Matte, även fast Marcus verkar mkt mer mognare än vad Matte någonsin betedde sig. Dessutom är jag nog inte emotionellt beredd för ett förhållande på ett tag. För mig är det bara skönt att ha någon att prata med, som man vill dela med sig vad som har hänt på dagen.
Well, nedstämdheten fortsätter men det kunde man ju inte mer än förvänta sig. Jag menar det har inte ens gått en vecka än, så jag räknar inte med att jag kommer komma över det på ett tag..
Är mer likgiltig än ledsen egentligen, men försöker hålla mig glad, särskilt i skolan och bland vänner och det är inte så svårt. Det svåra är när man kommer på saker som man kopplar ihop till Måns. Bara vanliga små saker, som kan få mig att bli nedstämd.
I taking baby steps towards the right way, okay? I´ll be okay... In the future.
Ska bara ta hand om saker. Och jag menar det är inte så illa mellan mig och Måns, jag menar jag HAR skrivit med honom om helt ONÖDIGA grejer. Jag vet inte ens varför, bara svårt att släppa den där dagliga kontakten som man hade.
Samtidigt vill jag inte verka som desperat, som om jag inte kan fortsätta så jag har börjat att undvika det onödiga och bara snacka om det som jag verkligen vill ta reda på.
Känner att jag snart måste berätta för familjen också. Har hållit det ifrån dom just för att jag inte vill bryta ihop när jag berättar det, utan bara kunna säga det utan vidare komplikationer. Tror nog det blir i slutet av veckan, då är jag nog mentalt beredd för att kunna prata om det.
Jag vet att jag låter som ett vrak men det har nog med att jag verkligen känner mig som ett vrak. Jag känner mig inte riktigt som mig... än. Jag försöker bara hitta tillbaka till vardagen. Till livet som Linette.
