Jaha

Jaha... Ja, jag tänker börja min blogg med samma ord som rubriken, för allt känns bara "Jaha". Det känns som om det är redan hopplöst. Jag bor här, tillsammans med Hampus men allt med att bo tillsammans är "jaha".
*Suck*
Antar att det är min tur att känna att vad jag än gör så är det fel. And it sucks, but frankly, do l really care anymore? Kan vara skönt att bara få komma hem igen, skita i det här och satsa på pluggandet.

Det ser hemskt att se så här på svart och vitt. Men det är inte så bra att leva i det heller. Vi sitter liksom i varsitt håll och varken ser på varandra eller pratar. Vart försvann gnistan? Vart försvann liksom vänskapen som skapade allt som vårt förhållande alltid varit byggd på.
Nu är det bara att vi väntar på att hugga varandra vid närmaste tillfället vi får. Jag har alltid den där rösten "Gör så där, för annars kommer Hampus bli irriterad och jag orkar inte bråka mer!` Och vissa gånger känner jag att han gör fel enligt sina egna regler men inte gör nåt åt det! Jag blir sur, men då är det fortfarande att jag vill inte ta fighten, så jag låter det bara vara.
Jag är SÅ trött. Ibland känns det som om jag bor med en unge. Han vill alltid retas för att få en reaktion, men när man blir sur förstår han inte alls varför och tar illa upp sig. Jag får inte beté mig som han gör, för då är det fel! Om jag är osocial och trött, beror det på att jag inte älskar honom och att jag är tråkig.
Och det är just det, han har ALLTID nåt nedlåtande till mig att säga, så fort han öppnar munnen. "Du är tråkig, du är fett gay, gaylord, bitch" Visst han säger det inte seriöst, men att alltid få höra det där? Det tär fan på mentaliteten!

Så Jaha, jag antar att det är det jag känner just nu. Bara jaha, hur fortsätter vi nu? Snart måste man pressas mot väggen och lägga alla kort på bordet..